Nytt ljus på foster och kvinnors bäcken i Uppsala universitets samlingar

På flera av universitetets museer finns idag konserverade kroppsdelar av foster och bäcken från kvinnor. Under 1800-talet och 1900-talets första hälft ingick de, tillsammans med modeller och instrument, i embryologiska och obstetriska samlingar vid den medicinska fakulteten. De användes bland annat som resurser i undervisning och forskning för att omsättas i mödravården. Det visar en ny avhandling i idé- och lärdomshistoria.

I sammanläggningsavhandlingen Kroppar i förvandling: Obstetriska och embryologiska samlingar vid Uppsala universitet, ca 1830–1930 utforskar Helena Franzén samlingarnas tillkomsthistorier, användningar och betydelser. I fyra delstudier och en ramberättelse möter vi barnmorskor, naturforskare, patienter, läkare, embryologer och lärarinnor som hanterade och tolkade kropparna som gjordes till samlingsföremål utifrån sina speciella intressen och anspråk. Undersökningen visar att kropparna var ambivalenta och mångfacetterade objekt.

– Samlingarna användes exempelvis som resurser för att lära läkare att hantera komplicerade förlossningar. Gravida kvinnor med förträngda bäcken, från sjukdom eller hård arbetsbelastning, hamnade i akuta situationer när bäckenkanalen var för trång för att barnet skulle komma ut. Läkare specialiserade på förlossningsvård ansåg att blivande läkare behövde lära sig att diagnosticera förträngda bäcken hos levande patienter, genom att studera bäcken som tillvaratagits under obduktioner. På så vis skulle de lära sig att göra en bedömning av förträngningsgraden av patienters bäcken och därefter ta beslut om hur situationen skulle lösas, säger Helena Franzén, som nyligen disputerat.

För att lösa problemet under 1800-talets första hälft togs barnet ut i delar genom förlossningskanalen. Runt 1850, när anestesin introducerades, blev kejsarsnittet ett alternativ. Ingreppet var dock extremt farligt för kvinnan, men gav barnet en chans till överlevnad. Detta öppnade upp för dilemman, vems liv skulle räddas? Samlingarna användes även som resurser till att besvara forskningsfrågor om så kallade missbildningars uppkomst och till att undervisa skolelever i hälsolära,

– Förekomsten av samlingar med mänskliga kvarlevor i Sverige har uppmärksammats i media av och till de senaste decennierna, men vi vet fortfarande relativt lite om deras olika innebörder i det förflutna. Min forskning bidrar med att visa på komplexiteten i deras historier, säger Helena Franzén.

För mer information:

Helena Franzén, institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, helena.franzen@idehist.uu.se

Franzén, Helena (2022) Kroppar i förvandling: Obstetriska och embryologiska samlingar vid Uppsala universitet, ca 1830–1930, Acta Universitatis Upsaliensis