Överlevde dramatiska klimatförändringar men är nu utrotningshotade

I en ny studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science Reports, visar en internationell forskargrupp att australasiatiska punggrävlingar har en mycket äldre historia än man tidigare trott. Arterna har över tid anpassat sig för att överleva dramatiska klimatförändringar men idag är flera av dem utrotningshotade.

- Vi använde punggrävlingar (bandicoots) för att undersöka pungdjurens spridning relativt klimatförändringar över tid. Punggrävlingar är pungdjurens motsvarighet till gnagare och kaniner som idag bebor ett spektrum av olika habitat från öken till regnskog i Australien och på Nya Guinea och omkringliggande öar. Oroväckande nog är de flesta arter av punggrävlingar nästan utrotningshotade på grund av nyintroducerade rovdjur, förlust av livsmiljöer och människans jakt, säger Benjamin Kear, från Evolutionsmuseet vid Uppsala universitet och studiens försteförfattare.

I den nya studien har forskarna analyserat fossil och DNA från nutida och nyligen utdöda arter. Fossil av punggrävlingar är viktiga för förståelsen för hur Australiens unika biodiversitet tidigare har reagerat på klimatförändringar. Fossilfynd tyder på att förändringen mot ett torrare klimat för 5-10 miljoner år sedan fick äldre arter att dö ut medan den samtidigt gynnade moderna grupper.

- Evolutionen av Australiens däggdjur har länge varit kopplad till torka. Denna hypotes är dock baserad på endast ett fåtal utmärkande drag som återfinns i tänderna och skallen hos moderna arter, säger Ken Aplin vid Smithsonian National Museum of Natural History

Ken Aplin har hittat lämningar av en arkaisk punggrävling, Lemdubuoryctes aruensis, på Aruöarna i Östra Indonesien. Denna art var tidigare inte känd för vetenskapen.

De tidigaste fossilen från punggrävlingar är mer än 25 miljoner år, men enskilda påträffade tänder har visat sig vara mer än 50 miljoner år gamla, vilket visar att djurgruppen har en ännu äldre historia. I kontrast så är den första bevisligen moderna punggrävlingen inte äldre än 5 miljoner år.

- Fossilen från Aruöarna är mycket primitiva och liknar de uråldriga utdöda punggrävlingarna men anmärkningsvärt nog är de bara 9 000 år gamla, säger Benjamin Kear.

Lemdubuoryctes bodde inte heller i den primordiala regnskogen utan snarare på en vidsträckt savann som sträckte sig mellan Australien och Nya Guinea under den senaste istiden.

- Krympande regnskogar och allt större grässlätter lade en grund för förändring av ekosystemet för 5-10 miljoner år sedan. Den australiska faunan anpassade sig förmodligen genom att anpassa utbredningen snarare än total utrotning och ersättning. Detta stämmer väl överens med våra DNA-resultat som indikerar att moderna ökenpunggrävlingsgrupper fanns så tidigt som 40 miljoner år innan torkan, säger Michael Westerman, professor emeritus vid La Trobe University in Australia

Lite tillspetsat sammanfaller en sådan tidsram med mer framträdande årstidsväxlingar och spridningen av eukalyptusskog i Australiens inland.

- Punggrävlingar, liksom andra australasiatiska pungdjur, har förmodligen uppvisat kraftigt varierande mångfald vad gäller habitat under många miljoner år, men vår studie är viktig för det framtida arbetet med att bevara arten. Punggrävligar som lever i torrområden är några av de mest hotade däggdjuren i Australasien idag. Flera arter har försvunnit de senaste hundra åren. Genom att på ett tydligt sätt visa på hur långt bak i tiden dessa arter sträcker sig kan vi lyfta fram hur extremt angeläget det är att bevara dem som levande fossil, säger Benjamin Kear.

För mer information, kontakta:

Benjamin Kear, Uppsala universitet
tel: 018- 471 2792, e-post: benjamin.kear@em.uu.se

Ken Aplin, Smithsonian National Museum of Natural History,
tel: +61 (0)2 6587 6035, e-post: aplin.ken@gmail.com

Michael Westerman, La Trobe University
tel: +61 (0)3 9479 2260, e-post: m.westerman@latrobe.edu.au

Kear, B. P, Aplin, K. P. & Westerman, M. Bandicoot fossils and DNA elucidate lineage antiquity amongst xeric-adapted Australasian marsupials. Sci. Rep. 6, 37537; doi: 10.1038/srep37537 (2016).