Osynliga svampar avslöjade av sin arvsmassa

Hur upptäcker man nya livsformer som inte går att se? Forskare vid Uppsala universitet har genom en ny metod, som går ut på att söka efter dna i jordprover, avslöjat existensen av två hittills okända, men mycket vanligt förekommande svamparter. De tros fylla en viktig funktion i ekosystemet, men exakt vilken roll de har är ännu inte klarlagt. Studien har publicerats i tidskriften IMA Fungus.

Säg svamp och de flesta tänker sig nog något i stil med en kantarell eller en flugsvamp som sticker upp ur marken, men väldigt många svampar bildar inte tydliga fruktkroppar och drar därför inte blickarna till sig. De nyupptäckta svamparna är exempel på det. De går inte att se med blotta ögat, men dna-analyser av jordprover visar att de är vanligt förekommande i skogsjordar i Nord- och Centraleuropa.

Forskarna fann svamparna i jordprover från Ivantjärnheden fältstation utanför Jädraås i Gästrikland. Metoden de utvecklade bygger på att utvinna både långa dna-sekvenser för att undersöka släktskap mellan arter och korta dna-sekvenser för att få en bild av hur vanligt förekommande arterna är.

– Vår data visat att de är två närbesläktade men skilda arter som tävlar om resurser i markprofilen. En vinner och dominerar i den organiska jorden och den namnger vi Archaeorhizomyces victor och på andra plats har vi Archaeorhizomyces secundus som i högre utsträckning får hålla till godo med resurser i mineraljorden, berättar Anna Rosling vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet och som lett arbetet. 

Där de båda arterna förekommer tillsammans, det vill säga i jord och rötter i bland- och barrskog dominerar alltså Archaeorhizomyces victor i den mullrika jorden. Bara lite längre ner i marken där jorden är magrare, trivs inte victor och secundus kan breda ut sig.

Svamparna tillhör klassen Archaeorhizomycetes eller, som forskarna föreslår ska bli den officiella svenska namnet, urrotssvampar. Från jordprover runt om i världen vet forskarna att klassen utgörs av minst 1 000 arter. De är vanligt förekommande och i till exempel jordproverna från Ivantjärnheden utgör dessa svampar ungefär 30 procent av all sekvenserad arvsmassa. 

Första gången den här stora svampgruppen beskrevs vetenskapligt var 2011 och även den gången var det Anna Roslings forskargrupp som stod bakom upptäckten och lyckades även odla två arter i laboratoriet. Svamparna växte då tillräckligt mycket för att kunna studeras närmare. Anna Rosling beskriver dem som långsamtväxande, lite beiga i färgen samt att de bildar olikformade sporer.

Med de två nyupptäckta svamparna dubblas alltså antalet kända arter av urrotssvampar, men än viktigare, menar forskarna, är att de etablerat en metod för att identifiera nya arter och som inte är beroende av odling eller att man hittar en fruktkropp. Och det finns mycket att upptäcka i svampriket. Förekomsten av vissa markör-gener i markprover visar på att närmare 90 procent av alla svampar ännu inte är vetenskapligt beskrivna.

– Med vår studie vill vi visa på svampars enorma mångfald i marken och vikten av att namnge dem, även om vi ännu inte har sett dem med blotta ögat, säger Anna Rosling.

Forskargruppen arbetar nu vidare med att utveckla metoder för att kunna studera de nya svamparna mer i detalj direkt i mark- och rotprover. En förhoppning är att kunna odla dem. De samlar också bevis för att kunna beskriva de närmare 100 ännu oupptäckta arterna av urrotssvampar som antas finnas i Sverige. Projektet finansieras av Svenska artprojektet och Carl Tryggers stiftelse.

För mer information, kontakta:
Anna Rosling, universitetslektor vid Institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet
Tel: 073-066 08 33
E-post: anna.rosling@ebc.uu.se

Referens: Faheema Kalsoom Khan et al, Naming the untouchable – environmental sequences and niche partitioning as taxonomical evidence in fungi, IMA fungus. DOI: 10.1186/s43008-020-00045-9