Blogginlägg -
Time flies
Det är inte klokt vad fort tiden går. Vips så var den julen och ledigheten över. Och avståndet till Engelbrektsloppet minskar lika fort. Skidorna och stavarna som inte sett dagens ljus sedan januari 2014 packades in i bilen inför julsemestern i Orsa Grönklitt. Barnvakter var med, snödjup på ca 20 cm och ca 22 km spår, 10 minusgrader, strålande sol och blå himmel. Helt perfekta förutsättningar för min träningsvecka. Sånär som på en liten detalj. Jag blev sjuk.
På självaste julafton åkte jag på en dunderförkylning. Mitt sex dagar långa träningsläger blev två träningsdagar. Jag var rätt förbannad där jag låg i soffan dag efter dag och såg solen och snön utanför fönstret och tänkte på all värdefull träning som gick förlorad. Jag försöker ändå tänka på att första dagen när vi åkte 17-18 km så kändes det väldigt bra, utrustningen fungerade och det kändes inte särskilt jobbigt. Dag två så fick vi en privatlektion i teknik, så med det i bagaget får jag göra det bästa av situationen helt enkelt.
För att kompensera den uteblivna träningen tog vi oss till ett konstsnöspår på trettondagen. Vi och resten av världen kändes det som. Där var allt ifrån små barn som knappt höll balansen när de stod stilla till elitåkare som trängdes i spåren. Efter ca 300 meter ser jag hur barnet som åker strax framför mig i spåret intill, ramlar och lägger sig rakt över mitt spår. Det var bara att sätta sig på ändan för att undvika att åka rakt in i honom. Det var inte skönt, särskilt inte eftersom jag i samma stund insåg att jag missat uppvärmningen. Därefter var det en känsla av kaos och stress i spåren. Överallt var det folk och när man skulle försöka åka om någon så kunde man ge sig på att det kom en elitåkare susande bakifrån och klev in i spåret mitt framför skidspetsarna. Så det blev till att hålla koll både framåt och bakåt och åt sidan. Raka motsatsen till avkopplande och trevlig skidåkning med andra ord och efter 20 minuter gav jag upp.
Allt det jag uppskattar med att åka längdskidor var som bortblåst. Jag älskar inte att träna så för mig måste träningen vara skön/trevlig/rolig/avkopplande eller något annat positivt ord. Upplever jag det som jobbigt eller stressande så sätter sig varje muskel på tvären och varje minut känns som en timme. Så även om skidåkning kanske är den smartaste träningsformen så funkar inte det för mig just nu när det enda alternativet är att trängas i konstsnöspår. Min skidvane vän har dock övertalat mig att köra minst ett (gärna två) pass skidor i veckan även om det känns motigt, så jag har lovat mig själv att prova igen – men denna gång efter jobbet en veckodag och hoppas att merparten av resten av världen inte tänker samma sak. Och så ber jag å det vänligaste att alla baciller håller sig långt borta från mig framöver. Kombinationen dagisbaciller och att genomföra en klassiker var kanske inte så smart ändå…
