Visserligen brukar jag påpeka att det inte spelar någon roll vad du äter mellan jul och nyår utan det som spelar roll är det du äter mellan nyår och jul. Men allt handlar ju inte om resultat utan hur kroppen faktiskt mår av att äta mer än vanligt, röra på sig mindre än man brukar och stressa för att hinna med alla ”måsten”.
Under mörkare tider tycker i alla fall jag att det är roligare att träna med en massa folk runt om en. Ungefär som det brukar se ut på gymmet, simbassängen eller varför inte vid skidanläggningen där folk snurrar varv på varv för att samla mil i kroppen. Jultiden tycker jag är till för att lägga lite extra tid på nära och kära så då bryr jag mig inte så mycket om något pass stryks här eller där.
En simbänk påminner för det mesta om en släde vadderad på ovansidan där simmaren placerar sin torso, tar tag i ett par simpaddelliknande handtag och drar sig snett uppåt gång på gång och därmed får en simspecifik belastning i arm- bröst- och ryggmusklerna. Teorin är att både uthållighet och snabbhet kan övas med en simbänk.
Nej, det är egentligen inga problem att få till träningen, om det inte vore för att FÖRKYLNINGAR existerade!
Första riktiga träningsveckan är avklarad och det kändes kanonbra. Lyckades passera mitt mål på 300 min/vecka och nådde nu ca 410 min. De första milen på längdskidorna avverkades också, i något isiga spår vid Bergebo, men kändes ändå som en riktig lyx att få stå på skidorna redan i december. Vet inte vad som hänt med våra vintrar de senaste åren, det är typiskt vårväder ute just nu.
Om man ska få en fin utveckling med sin träning och verkligen kunna se den, så måste man vara målmedveten och få in kontinuitet i träningen. Egentligen är det ju så med allt vi gör. Vill vi kunna ett språk väl, så ska vi tala det ofta! Men av någon anledning prioriterar vi inte idrotten/motionen på samma vis. Här kan vi verkligen bli ”as-pepp” ena dagen för att nästa dag inte ”hinna” träna.
Även fast jag känner pressen på att prestera på skidorna i vinter så kan jag ändå inte låta bli att tänka på sommarens utmaning. Den liksom gnager i huvudet på mig vid sidan om planeringen för vinterns längdskidåkning. Måste verkligen sätta mig ner och få ihop ett bra upplägg för att vara väl förberedd på alla loppen som kommer. Triathlon är något helt nytt för mig, likaså swimrun.
Ni vet när man klarar det omöjliga. Den där känslan som infinner sig när man pressar sig själv till något som man trodde var omöjligt. Man överträffar sig själv och kanske klarar att springa den där första milen. Det är just alla de här känslorna som får mig att fortsätta göra Klassiker efter Klassiker.
Min träning just nu och till större del av planeringen är såklart mot Vasaloppet Öppet spår söndag 2016. Jag kommer att berätta lite smått hur jag gör och går till väga för att nå målet i Mora. Skulle jag dela med mig av mina erfarenheter vad gäller en Svensk Klassiker skulle jag behöva skriva en bok.
2015 var tänkt som sista säsongen för mig på den internationella arenan i triathlon. Efter kraschen på SM i Västerås så ville jag verkligen inte lägga av. Det var som att något uppenbarades för mig. Jag vill bestämma själv när jag är klar med idrottandet. Det är verkligen inte kul när en skada eller sjukdom bestämmer över ens liv!
Att flera ska våga utmana sig själva för att det är så roligt och för att vi mår så bra av utmaningar, speciellt där vi tvingas till att röra på oss. Jag kan bara hoppas att jag dragit med någon in i samma träningsträsk som en annan är i, men om så inte är fallet så ska jag göra ett stort försök nu. Alla vill om man bara vågar för ”Ingenting är omöjligt”!
Det är nu när mörkret kommer som vi måste sätta oss ner och samla lite inspiration inför vad vi kan hitta på till 2016. Vi är fantastiska på att träna inomhus i Sverige, många gym, inomhushallar och simhallar finns att tillgå. Rörelsen är en del av människans liv och utan den kommer viktuppgång, ohälsa och depression!
