Malins bild- & sångpoesi i Rumänien: dag 11 - TYSTNADENS NYANSER

I would never have found my way here alone. And I am very happy to meet all those fantastic musicians. Vi snirklar genom hästvägar. Vagnstigar och tillslut stoppas vi av lervälling och kliver ur bilen. Kliver in i en hage genom ett buskage. 

Eller nej, inte hage. Här finns inga stängsel. Bara stora välskötta betesmarker. Ibland avgränsas de med pil som sågas lågt och växer tätt på bredden. Flätor av kvistar och törne. Grävda diken bäckar.

Det ropas. Man ropar. Frågar väg och pekas. Än hit och än dit över beteskullarna. Överallt pågår vårbränning. Doft av veden från morgonbaket eller bränneslänt. Allt känns tydligt och mjukt. 
Plötsligt kan jag inte röra mig. Jag hör tystnad. 

Ser stillhet. Känner ljud mot kinden, käken och tinningen. Det porlar, råmar, skälls och sågas. En droska. Jag har aldrig hört en droska på riktigt. De låte ej som på tv. Det är mjuka skällor i fjärran, gnissel och vridljud. Däck i lera och trä som skaver mot läder. Jag hör dem i fjärran närma sig fast jag mästan inte ser dem. Oändlig rymd av naturlig sfär ...

Ljuden är inte höga och låga. 
De är här och där. 
Uppe och nere. 
I fjärran och intill. 
Bakom och ovan. 

Tårar. Bin runt mina kängor. 

I Sverige pågår en skövling av vår största naturresurs just nu. Stillheten... stora stationer av industriella vindparker smälls upp i en rasande fart. 

Jag är förtvivlad. 

För mig är det inte en energifråga alls utan en överlevnadsinstinkt. 
Var skall jag gömma mina sinnen utan stillheten. Vi beräknas efter en mall som likadana fast så många av oss både hör o ser med sinnen framavlade sen 65 millioner år. En otrolig teknik i våra huvuden som skapar dem vi är men som nu bara mäts i korkad decibel. 

Jag våndas. 

Vi bygger sönder hela landet med slåttevingar som kanske redan är en föråldrad energiutvinningsmetod. 

Swosh, swosh, swosh.. 

Tunga underdån som träng genom vägg och hud. Snurr på himmelen. 
Obeskrivlig panik. 

Vi satsar allt på ett kort. Vi skulle kunna utveckla hela landsbygden i Sverige till världens mest fungerande moderna närproducerande, hållbarhetssamhälle. 
En plats där allas höga utbildning får utrymme. 

Ett Sverige där nya innovationer får plats hand i hand med lusten att utforska det urålderliga metoder och samtidigt behålla våra sinnens fulla bruk: Rörelse, syn, hönsel o känslor. 

Snälla alla, reagera. 

Vindkraftverk är inte enda vägen till grön framtid. Det finns massa andra sätt och dessa har en baksida som vi i glesbygd fullständigt hackas sönder av. 

Reagerar ni inte nu har industrin byggt 1000 verk inom tre år. De smälls upp runt oss i en extrem fart.

Ledsen är jag.. 

Därför jag flytt. Till länder med människor och dörrar att kliva in genom för att glömma. 

Vi väntar miljödomstolens beslut nu för om vår bygd blir ännu en maskinpark eller om vi kan leva o verka o utveckla våra hemman. Satan, satan, satanjobbigt att vänta. Jag mår väldigt dåligt av detta. Utsatta som fan. 

Men idag bra. Jag får besöka Nikolai Pitis, den stora folkmusikern mellan kullarna... Kommer dit med ensembeldirektören Doina från Lapuis. 

Doina bullerskrattar med sin stora mage och jag önskar jag förstor något av alla berättelser som haglar i huset. 

Runt fötterna små lamm som kryper in under sängen. Ikoner på alla väggar. Ved i högar, pinnar, störar, käppar o plankor. Allt i noggranna staplar. Ett stall med en sadlad häst, en kedjad ko och 2 grisar. Katten smyger runt oss och hönsen kacklar. 

Allt man behöver. 

I sovrummet, eller det rum som utgör huset finns en jättetunna ost, tvättmaskin och två träbäddar. Kaminen het. Kastruller och TV, cementgolv. 

Allt man behöver. 

En lång berättelse följer om kolshoser, de tvångskollektiva jordbruken under Chauchescus tid. Att han va anarkist o Chauchescu lacka till och gav honom en besluren del att härja fritt på. 

Något om hur han klarade sig före revolutionen och stora gester om alla ägor omkring sig. Något med en nyckel för att klara sig undan systemet och behålla sin gård. 

Liv och turneer och diplom i en plastmapp. Sen mera skratt. Han är mycket känd och aktad i folkmusikens kretsar. Det är han som vet de gamla sångerna. Förstod så lite ville höra om allt...

Allt man behöver.. tänker jag igen. Helgon på väggen och en bädd med lamm inunder. Några vänner och en gobeläng. 

Sen får jag höra sången o smaka horinca.
Starkt och i var mans ägo. Jag behöver bara doppa läppen och erbjuds ost istället.

- Noroc, skål, säger de o skrattar. 

Sen går vi ut till fåren och jag får den vackraste herdesång som gåva.

Vill man resa mer ordnat hit kan man kontakta Gloria Vintila Andersson som driver Experience Transylvania o samarbetar med Asociatia Cheile Lapusului i Maramures utmarker.