Skip to main content

​På kurs mot midnattssolens vidder

Nyhet   •   Sep 14, 2017 16:20 CEST

En ensam nästan kaläten fjällbjörk i solnedgången över Kisuris. Frostfjärilens eller fjällbjörkmätarens larver har frossat på grenverket. Foto: Magnus Redegard

Vad har hjortron, glaciärer och dödisgropar med Högskolan Kristianstad att göra? Och vad får studenter att resa från USA och Moldavien till vår fjällhöga nord och glädjerika sköna? Alla som någon gång har satt sin fot i Laponia och upplevt landskapet med sin sagolika natur bland tvåtusenmeterstoppar och forsande jokkar vet varför. Nu vet ett gäng studenter från högskolans Fjällkurs också varför man beger sig till midnattssolens land.

De står på ett vindblottat tun täckt av kråkbär och lyssnar på hur jaktfalken gör när den jagar fjäll- och dalripor i området. I bakgrunden reser sig det över tvåtusen meter höga Akkamassivet. Föreläsaren är en nyutexaminerad landskapsvetare som tagit tillfället i akt att fortbilda sig på högskolans Fjällkurs för att fördjupa sig i ibland annat utomhuspedagogik och fjällekologi. Gruppen består av åtta studenter och fyra lärare som under tre dagar har vandrat, åkt båt och varit uppe och vänt på Akkas största glaciär. Hittills.

– Vi tror att bästa sättet att lära sig om landskapet är att fysiskt uppleva det. Det är därför vi sover i tält och fjällstugor. Friluftsliv och inslag av äventyr gör det lättare att ta till sig kunskap om geologi, flora, fauna och kulturhistoria, berättar Thomas Beery, universitetslektor i miljödidaktik vid Högskolan Kristianstad.

Magnus Redegard föreläser om hur jaktfalken gör när den jagar ripor i området. I bakgrunden reser sig det över tvåtusen meter höga Akkamassivet. Foto: Johanna Grönroos

Laponia och Stora Sjöfallets mäktiga nationalpark. Foto: Adelaide Foster

– Det är lättare att lära och koncentrera sig när man är ute och faktiskt tittar på exempelvis landformer av olika slag. Man blir mindre trött i huvudet av att vara ute och röra på sig än när man sitter i en sal. Jag tror det är viktigt för alla åldersgrupper, studenter som arbetare, att använda alla sina sinnen för att lära sig. Dessutom är det lättare att minnas en fågel, som jaktfalken, om man sett den i sin vardagsmiljö, menar Johanna Augustsson som läser på Landskapsvetarprogrammet.

Under dagen har de vandrat med sin packning från Akkastugorna med sikte mot Kisuris. Längs vägen har de studerat såväl fjällekologi som landskapets former och sammansättning, och även reliker från den samiska kulturen. Upplägget med utbildningsmetoder ute i det fria har utformats för att landskapsvetarstudenter ska får mer erfarenhet av miljökommunikation.

– Vi har märkt att många studenter efter sin examen får jobb som kräver gedigna pedagogiska färdigheter, exempelvis som naturguide på länsstyrelsernas Naturum runt om i landet, förklarar Thomas.

Det är engelska som gäller från kursplan till föreläsningar. Hälften av kursdeltagarna är internationella studenter som redan arbetar med utomhuspedagogik men vill utvidga sina kunskaper och erfarenheter.

– Två studenter kommer från USA, en från Schweiz och en från Moldavien. Åtta studenter är också en lagom stor grupp för denna typ av kurs ännu så länge, inflikar Johanna Grönroos, universitetslektor i landskapsvetenskap men också programområdesansvarig Landskapsvetarprogrammet på Högskolan Kristianstad.

Mjukstart vid norra polcirkeln

Utbildningen började egentligen med en mjukstart längre söderut där midnattssolens land börjar, halvannan mil norr om norra polcirkeln, eller närmare bestämt i Jokkmokk. Här besökte de Ájtte same- och fjällmuseum och den fjällträdgård som finns några hundra meter bredvid – ett slags pedagogisk försmak på vad som skulle vänta ute till fjälls.

– Vår första gemensamma aktivitet tillsammans var ett mål mat. Vi åt Jokkmokkspanna, vilket var ett bra sätt att börja smaka på den samiska kulturen, berättar Thomas. I Jokkmokk fick vi också tillfälle att lära oss mer om hur Laponia arbetar sitt världsarv från UNESCO.

Efter båtresan från Ritsem börjar vandringen genom fjällbjörkskogen längs Padjelantaleden mot Akkastugorna. I fonden reser sig det över 2 000 höga Akkamassivet med sina glaciärer. Foto: Johanna Grönroos

Efter Jokkmokk började resan ut i vildmarken. Efter 20 mil i buss genom ingenmansland anlände gruppen till Svenska Turistföreningens fjällstation i Ritsem vid sjön Akkajaure. Här började anmarschen. Och här börjar de stora upplevelserna. I området möts tre nationalparker: Sareks, Padjelantas och Stora Sjöfallets. Vida vidder varvas med branta berg och några av Sveriges högsta fjälltoppar. På vägen mot Kisuris passerar gruppen isjöterasser, deltan och dödisgropar, men även fångstgropar som finns kvar efter forntida vildrensjägare.

Efter ankomsten till Kisurisstugan, som drivs av Sirges sameby, blir det dagsutflykter i området med fördjupning inom renskötsel, biologisk mångfald och identifiering av fjällfloran längs leden. Det blir också mer fjällekologi och fler samiska kulturreliker.

Utomhuspedagogikens lära genom att uppleva

– Att vandra är ett unikt och fysiskt sätt att lära sig landskapet på. Mer och mer förlitar vi oss på kognitivt lärande, men vandring möjliggör både fysiska och känslomässiga erfarenheter att spela in i lärandet, på ett effektivt nästan psykosomatiskt sätt, förklarar Thomas.

Under kursen får även studenterna agera lärare. Alla ska hålla varsin lektion på något ämne. De får själva planera vad de ska säga, vilka hjälpmedel de ska använda och hur länge de ska tala.

– Samtidigt kan undervisningsmiljön ändra sig beroende på sol, regn, mygg, en fåglar som flyger förbi, eller andra distraktioner. Att anpassa undervisningen efter omgivningen var ännu en sak som var intressant att lära sig förhålla sig till, berättar Johanna Augustsson som är mycket glad att hon fick lära sig olika undervisningsmetoder för att engagera en grupp.

– Det är verkligen en fröjd när studenterna undervisar. De har lagt ner mycket möda på att fördjupa sin i sina ämnen och för att anpassa sina föreläsningar till platserna och använda rätt metoder, berömmer Thomas.

– Jag kan bara hålla med Tom, säger Johanna Grönroos. Det var fantastiskt att få uppleva studenters positiva inställning och att få ta del av deras utomhuslektioner som gjorde att jag själv inspirerades och kommer testa några av de metoder jag såg under mina egna fältkurser.

Läraren Thomas Beery och studenten Troy Vegel, båda från amerikanska Duluth i Minnesota, vid vattenfallen ovanför Kutjaure. Foto: Adelaide Foster

Öringsjön 500 meter över havet

Efter Kisuris väntar en närmare två mil lång vandring mot Kutjaure, en fjällsjö med hög ekologisk status över 500 meter över havet. Runt sjön finns ett par av Sirges samebys visten eftersom vidderna här omkring är viktiga renbetesland. På samiska heter sjön Guvtjávrre. Förleden kommer antagligen från ordet guvttja som betyder öring på lulesamiska. Utsikten över Padjelantas böljande vidder som formats av inlandsisen är storslagen. Runt Kutjaure finns många lämningar och historiska spår som går flera tusen år tillbaka i tiden.

Här blir det fler dagsutflykter, nu kryddade med inslag av klimatförändringar, svenska Arktis och mer fjällflora, innan gruppen övernattar i Kutjaurestugan. Den sista vandringsdagen väntar. 18 kilometer mot sista stoppet Vaisaluokta, innan cirkeln är sluten. Varefter kilometerna tillryggaläggs knyter Thomas Beery, Johanna Grönroos och de andra lärarna ihop säcken. Väl framme vid Vaisaluoktas strand återstår bara en övernattning och sedan en båtfärd tillbaka till Ritsem över Akkajaures iskalla vatten.

– Det är första gången vi håller denna fjällkurs så självklart är det lite nervöst innan man ger sig ut. Räcker maten? Kommer vädret att tillåta vår färdplan? Är studenterna redo? Har jag planerat riskhanteringen rätt? avslöjar Thomas.

– Ja, det är ju en pilotkurs och jag har haft flera helt nya undervisningspass inom ett område, fjällekologi, där jag ju faktiskt inte är expert, påpekar Johanna Grönroos. Jag är dessutom den enda läraren som inte varit i området tidigare vilket gjorde att jag var tvungen att hitta bra lokaler för mina pass under själva kursen. Jag är väldigt intresserad av högskolepedagogik men att undervisa på en kurs där pedagogiken är i fokus är utmanande; jag vill ju att mina pass ska hålla måttet. Och det gjorde de tydligen, jag har fått mycket beröm av studenterna. Men det blev långa dagar i fält med mycket förberedelsetid, sena kvällar med pannlampa i tältet ... fast det var verkligen värt det! Jag lärde mig jättemycket på denna kurs.

Både lärare och studenter vittnar om en fantastisk och minnesvärd vistelse.

– Jag kommer att ha nytta av kursen på många olika sätt. För det första pratade vi engelska under hela resan då vi hade fyra engelsktalande och fyra svensktalande studenter med på kursen. Utöver det så lär du dig mycket på att umgås med människor från olika kulturer. Att samarbeta och diskutera är viktigt för allas personliga utveckling. Sedan har jag ju såklart lärt mig mer om den samiska historien och kulturen, mer om flora, faunistik och geografi, geologi, ekologi än vad jag kunde innan, förklarar Johanna Augustsson.

Mygg, frystorkad mat och långa vandringar. Det är inget som bekommer kursens studenter.

– Jag hade gärna gått denna kurs igen, avslutar Johanna Augustsson. Jag hade en fantastisk upplevelse och uppmanar alla att ta chansen och göra något utanför sin komfort-zon. Det är bra för ens personliga utvecklings skull.

Karta över vandringen genom Sareks, Padjelantas och Stora Sjöfallets nationalparker under Högskolan Kristianstads Fjällkurs 2017. Grafiik: Thomas Ottosson

Natur, kultur och utomhuspedagogik i svenska fjällen I

Natur, kultur och utomhuspedagogik i svenska fjällen II

Text: Fabian Rimfors
Foto: Adelaide Foster, Dan Postolachi, Jenny Carlsson, Johanna Augustsson, Johanna Grönroos, Magnus Redegard och Oscar Hagbard

Alla foton finns högupplösta och nedladdningsbara längst ner på sidan.

Foton från fjällkursen

Vandringsleden från Akkastugorna mot Akkamassivet där Hambergs glaciär väntar två mil bort. Foto: Jenny Carlsson

Två personer åt gången får passera över den 61 meter långa hängbron över älven Vuojatädno. Dagsturen går mot Hambergs glaciär. Foto: Johanna Grönroos

På väg upp för avstickare mot Hambergs Glaciär. Foto: Magnus Redegard

Efter att ha forcerat sig genom tät fjällbjörkskog väntar den mellanalpina vegetationszonen innan kalfjället tar över helt på vägen mot Hambergs glaciär. Foto: Johanna Grönroos

En kort paus bland fjällodon på en av Akkas sluttningar. Foto: Johanna Augustsson

På väg ner från Akkas största glaciär, Hambergs glaciär. Foto: Adelaide Foster

Metamorfa bergarten fyllit, en måttligt omvandlad lerskiffer. Fjällkedjan består av flera stora sjok av berggrund och skollor, som skjutits upp på varandra från väster för 500–400 miljoner år sedan när Europa krockade med Nordamerika. Lerskiffern bildades i havet som fanns mellan kontinenterna innan krocken och sköts sedan upp och omvandlades när fjällkedjan bildades. Foto: Dan Postolachi

På vägen ner från Akkamassivet och Hambergs glaciär breder polarullen ut sig innan Akkajaures vatten tar över. Foto: Johanna Grönroos

Studenten Jenny Carlsson föreläser om mossor medan myggen attackerar Troy Vegels hatt. Foto: Dan Postolachi

På väg mot Kisuris med vyn tillbaka över Akkajaure. Foto: Dan Postolachi

Norrlands guld. Så fort hjortron dök upp böjdes allas ryggar. Foto: Johanna Grönroos

Studenten Dan Postolachi föreläser om det stora ledsystemet i svenska Arktis. Foto: Johanna Augustsson

Fjällbjörkskog vid Kisuris. Foto: Adelaide Foster

Leden mellan Kutjaurestugan och Vaisaluokta passerar en stor snölega som sällan smälter bort. Foto: Oscar Hagbard

Den gamla kyrkkåtan i nordsamisk stil i Vaisaluokta i Sirges sameby. Foto: Johanna Grönroos

Läraren Johanna Grönroos tältplats vid Akkastugorna med massivet i bakgrunden. Foto: Johanna Grönroos

Innan fördämningen störtade Luleälven 107 meter genom en kilometerlång klyfta med en rad forsar och fall, och därav namnet Harsprångsfallet. Foto: Johanna Grönroos

Gammelskogen på väg upp mot Soldalen, där vandringen bjuder på ett Laponia i miniatyr med växtzoner som går vidare genom fjällbjörkskog och upp till kalfjäll, en försmak av den stora vandringen mellan nationalparkerna.

Jokkmokkspanna: renskav, champinjoner, bacon, potatis, rödlök och grädde, serveras med lingon och ger en smak av Laponia. Foto: Johanna Augustsson