Nyhet -
Corona och kollektiv riskhantering – en för alla, alla för en
Hur kan utomhusaktiviteter anpassas för att minimera risker förknippade med covid-19? Det frågade sig en forskare inför en kurs och såg snabbt kopplingar till den svenska pandemistrategin. Kollektiv riskhantering handlar om att bedöma konsekvenser åt båda håll och att hitta vägar att förbättra. Och precis som med pandemin kräver det tillit till våra medmänniskor – en för alla, alla för en, menar Thomas Beery, universitetslektor i miljödidaktik vid Högskolan Kristianstad.
I mitten av augusti, mitt under den globala pandemin, vandrade 14 studenter och en lärare ut i på ett äventyr i världsarvet Laponia. Det var en fältbaserad kurs på tio dagar för att lära sig förstå och hur natur- och kulturhistoria är sammanflätade och har format landskapet. Kursen är även utformad för att hjälpa studenter att använda utomhuspedagogik som ett medel att kommunicera miljöfrågor. Även ett vanligt år bjuder kursen på stora utmaningar; tio dagars vandring med packning på mellan 10 till 25 km, växlande väder och vildmark, långt från civilisationens trygga barm och närhet till hjälp. I år ställdes allt på sin spets av ett virus, och den kollektiva riskhanteringen, Participatory risk management, fick nya dimensioner.
– Participatory risk management är ett slags kollektiv riskhantering för situationer då det finns för många variabler för en enskild individ att hålla koll på. I stället skapar vi en miljö och kultur av att alla har ett ansvar, och att det ansvaret delas gemensamt. Det befriar så klart inte läraren eller ledaren från huvudansvaret men alla känner sig delaktiga, förklarar Thomas Beery, universitetslektor i miljödidaktik vid Högskolan Kristianstad och den som ansvarar för kursen.
I sin senaste vetenskapliga artikel jämför han Participatory risk management med den svenska pandemistrategin, som debatterats flitigt runtom i världen. Den svenska strategin bygger som bekant på frivillighet och just kollektivt ansvar, och det i ett långsiktigt perspektiv för att kunna hålla ett läge som folk klarar av en längre tid.
– Vi ska inte tvinga folk att göra saker, utan vi ska uppmuntra folk till säkrare beteende i stället. Och gör man det, så krävs det kollektiv riskhantering i en samhällelig storlek, där alla medborgare tar sitt ansvar, precis som i vår lilla grupp på fjällkursen, påpekar Tom, som han föredrar att kalla sig.
Naturen förenklar tillvaron och flyttar fokus till basbehoven
Även om parallellerna med den svenska pandemistrategin är påtagliga, så är den vetenskapliga artikeln främst skriven för riskhantering inom utomhuspedagogik. I USA, där Tom kommer från, har många utomhuspedagogiska verksamheter och naturcentra stängt ner helt och Sverige har också påverkats. En stor mängd inomhusaktiviteter på flera av länsstyrelsernas Naturum har exempelvis ställts in i olika omgångar.
– Ironiskt nog är det just dessa ställen vi söker oss till och behöver just nu, konstaterar Tom. Mycket utav rekommendationerna har handlat om att flytta ut aktiviteter och sprida ut oss för att hålla distans och inte samlas för tätt. Så det är ju upplagt för oss utomhuspedagoger att utforska nya ”klassrum”, men då med hjälp av kollektiv riskhantering.
Utomhuspedagogiska program, kurser och aktiviteter i fält bygger ofta på idén att det du lär dig ute i naturen tar du med dig hem. Naturen förenklar tillvaron genom att flytta fokus till basbehoven. Vad är viktigast? Eller som Tom uttrycker det: vilka av dessa basbehov vill jag inte negligera när jag kommer tillbaka till min hektiska vardag med alla egenskapade behov som pockar på uppmärksamhet.
– Vad lär vi oss ute i fält som vi kan ha nytta av när vi är tillbaka hemma? frågar Tom retoriskt. Det låter kanske både romantiskt och naivt, men där ligger en viss sanning i det. Ibland blir det enklare och kanske lättare att förstå eftersom vistelse i vildmarken kräver ett annat fokus, på mat, sömn, fysisk ansträngning, osv, och kopplar bort många av våra vardagliga och ofta komplicerade bekymmer.
Det finns gott om utrymme ute i naturen, men i pandemitid innebär det ofta risker att ta sig dit.
RAMS – Risk Assessment Management System
När Tom håller en kurs utomhus går han alltid igenom kollektiv riskhantering tillsammans med alla deltagare. De fyller i ett så kallat RAMS-formulär, ett riskbedömningsformulär, och pratar gemensamt om potentiella risker, och går igenom hur den kollektiva riskhanteringen fungerar. I år fick Tom och hans studenter ta det till nya nivåer.
– Jag tänkte direkt att det kanske var det lättare för mina studenter att förstå begreppet Participatory risk management i ljuset av pandemin, och det var det. Alltför ofta görs tyvärr riskhantering baserat på rädsla. Vad händer om ett förskolebarn trillar och bryter benet? Tänk om där finns någon läskig figur i skogen? Sådant kan ju så klart hända, men hur sannolikt är det? menar Tom och vill vända på frågan.
– Vad händer med barnen om de sitter still med en skärm inomhus? Vilka risker medför det, med diabetes, motorisk utveckling, fetma, osv? De riskerna ska ju så klart också vägas in, anser Tom.
I fallet med sina studenterna handlade det om vilka risker en inställd kurs medför. I våras när Tom började planera kursen var han ganska säker på att han skulle ställa in den till slut. Därför menar han att det är viktigt att börja riskbedömningen långt i förväg för att kunna redovisa och motivera alla val och åtgärder som leder till det slutgiltiga beslutet, oavsett vilket det blir.
– Visst kräver det en hel del arbete att göra en grundlig riskanalys. Men varje enskild detalj måste bedömas med för- och nackdelar och vilka risker som finns åt båda håll. Vi kan inte ha grundattityden att bara ställa in, eller tvärtom, utan att ha undersökt alla möjligheter och risker.
Kollektiv riskhantering handlar om att hitta vägar att antingen fortsätta eller förbättra. Och precis som med pandemin kräver det en viss tillit till våra medmänniskor, menar Tom.
– När barn klättrar i träd håller vi ett öga på dem. Vi hjälper varandra i att ta ansvar, ett kollektivt ansvar – och det är Participatory risk management. Först få fungerar det! påpekar Tom och fortsätter:
– Den vetenskapliga artikeln må vara skriven för riskhantering inom utomhuspedagogik, men eftersom den bär på paralleller med pandeminstrategin och är applicerbar inom flera andraområden, hoppas jag innerligen att fler ser nyttan i det kollektiva ansvaret i den tid som nu råder.
Text och foto: Fabian Rimfors
Kontakt
Thomas Beery
Universitetslektor i miljödidaktik vid Högskolan Kristianstad
044-250 34 26
thomas.beery@hkr.se
Tre tips till lärare och ledare
Skapa en kultur av kollektivt ansvar i gruppen! Den ene deltagarens välbefinnande är del av den andre deltagarens ansvar – oavsett om det är försiktighetsåtgärder vad gäller covid-19, trafiksäkerhet, eller annat. Ett så kallat ”buddy system” för aktiviteter skapar naturlig riskmedvetenhet och extra uppmärksamhet på sin parkamrats välbefinnande. Det förstärker också det övergripande budskapet om att vi alla måste ta hand om varandra.
Var noga med hygienen! Att sköta sin hygien är minst lika viktigt utomhus. Var noga med handtvätt och använd handdesinfektionsmedel för att skydda både dig själv och andra.
Utnyttja att du är utomhus! Det är lättare att hålla social distans utomhus och allt tyder på att smittorisken mellan personer är betydligt lägre ute i friska luften.
Traditionell riskhantering kan handla om något så grundläggande som var och hur man säkrast fyller på vatten på fjället. Här fyller kursledaren Tom Beery på vatten där det rinner friskt precis nedanför källan.
