Margareta Söderberg, 80: Öppet brev till mina folkvalda. Ni har blivit mina fiender!

Jag är 80 år. Född och uppväxt i en arbetarfamilj. Mina föräldrar var socialdemokrater.

Vid sidan av arbetet som byggnadssnickare och byggstäderska var de också portvakt i hyreshuset vi bodde i när jag var liten. Under krigsåren var pappa oftast inkallad och låg uppe vid norska gränsen. Mamma fick ensam klara allt och den tunga portvaktsysslan – bl.a. att elda pannan med sur ved, torr gick inte att uppbringa. Jag förstod inte så mycket, men att vårt land och vår frihet var något stort och viktigt att försvara mot onda krafter det satte sig i ryggmärgen.

Genom livet har jag ofta tänkt – att jag råkade födas här – vilket oförtjänt privilegium i jämförelse med de flestas lott på jorden!

Jag har arbetat med kultur – freelance och ideellt – jag gör det fortfarande – och jag har värdesatt min frihet. Självklarheten att vara medborgare i ett land där jag kan tala och uttrycka mig fritt, välja själv hur jag vill leva mitt liv – också som kvinna, resa fritt, umgås med vem jag vill, skriva vad jag vill, förverkliga mina visioner. 

Att sedan ekonomi och annat hindrat är en annan historia. Jag talar om den medborgerliga friheten. Och en sorts självklar nationell strävan och stolthet att stå upp för alla människors lika värde och rättigheter. Åtminstone symboliskt… Jag vet. Jag vet. Alltför väl vet jag hur solkad denna stolthet är, men ändå – den har funnits där. Vi har velat gå före, vi har gått före: Jämlikhet. Demokrati. Gemensam välfärd. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Asylrätten…

Men idag, men idag. Med fasa och oerhörd sorg tvingas jag inse att mitt land har blivit helvetet på jorden för många. Fast dödsstraffet sen länge är avskaffat är detta ett land där du oskyldig sätts i ”förvar”, fängslas på obestämd tid i väntan på dödsstraffet – utvisningen dit där döden spelar tärning med ditt liv. Från död och katastrof kom du flyende, riskerande ditt liv, i tron att vårt land var frihetens stamort på jorden. Du trodde på bilden vi spred. Du kom som ensamt barn. Nu har du hunnit bli ”vuxen” och vi gör som vi vill med dig. Du är en form av giftigt avfall som vi måste göra oss av med. Som landet ska befrias från.

Dessa ”förvar” är helvetets förgårdar. Hur långt är steget till Abu Ghraib?

Vad ni nu gör, mina folkvalda, är att ni förbereder oss för fascismen. Långsamt inympas det gift som är dess grund – den blinda lydnaden. På aningslös svenska: ”sköt dig själv och skit i andra”. 

Dom andra.
Titta bort. Du behöver inte befatta dig, vi sköter det här. Du kan ändå inget göra. Se om ditt eget, vi kan inte hjälpa all världens elände.
Stäng dörren.
Så vi stänger dörren. Tills den dag kommer då det bultas också på vår dörr.

Men än är vi inte där!

Låt oss göra ett räkneexperiment. Helt ovetenskapligt. Ponera att vi har 10.000 ensamkommande kvar i landet som hotas av utvisning till Afghanistan. Kring var och en av dessa finns kanske 10 personer som står dem nära – familjemedlemmar, lärare, godemän m.fl. Då har vi 100 000 människor i Sverige som direkt berörs - med ångest och oro för en medmänniska de kommit att hålla av.

Dessa tio närmast berörda har förmodligen ytterligare ett kontaktnät av släktingar, arbetskamrater, grannar etc. som också upplever hur frustrerande situationen är. Låt oss säga 10 personer var. – I så fall skulle vi vara en miljon människor i det här landet som är direkt berörda, ilskna och förtvivlade. Och det är bara de närmaste. HUR många som upprörs in i märgen av detta vet vi inte – men MÅNGA är det. Otaliga försök att påverka situationen har gjorts och görs. Men det är som att rispa med en penna i en sten.

Vi har aldrig gett er mandat till den asylpolitik ni nu genomfört. Ni frågade aldrig oss, ni gjorde det över våra huvuden. Bara så där. Vid förra valet bedrevs en helt annan asylpolitik i Sverige. Ni skyllde på att samhället, institutionerna, höll på att kollapsa, vi måste få ”andrum”. Kan så vara – kanske vi inte kan ha dörren vidöppen om det är den enda öppna dörren. Men en öppen dörr kan få andra dörrar att öppna sig. Nu stängde ni alla. De föll som ett korthus.

Men samhället är inte bara sina institutioner, det är även dess medborgare. Ni bar ingen tilltro till oss. Ni såg aldrig oss som en resurs. Att vi tillsammans kunde lösa situationen åtminstone för dem som redan befann sig i landet. Så vi hade sluppit svika dem så grovt, i synnerhet de ensamkommande barnen.

Nu är det vi, medborgare, som får mildra den skada ni så svekfullt orsakar. Det är vi som tar hand om, värnar, för talan för, argumenterar för, skyddar, gömmer. Vi gör det mot er, inte tillsammans med er som vi önskat. Ni har blivit våra fiender. Vart är ett samhälle på väg när de folkvalda agerar på tvärs mot den goda viljan hos så stor del av befolkningen?

Att fortsätta med utvisningarna, tills den nya lag som många sätter sitt hopp till är genomförd, är en ofattbar cynism. En uppvisning i känslo-löst mekaniskt agerande. Som offer för regelboken – NU går den inte att rucka!

Tillåt er att fungera som människor! Ni är ju människor precis som vi! Ni har fått vårt mandat att genomföra de goda besluten. Gör det då! Det är mänskligt att ändra sig och det är stort att kunna stå för sina misstag! Särskilt som politiker. 

Låt de unga stanna. Ge dem amnesti. Vi har allt att vinna på det.
De berikar vårt land.

Margareta Söderberg

Media äger rätt att återge denna text, med angivande av författaren.