Skip to main content

Hövdingar & Indianer - Om ledarskapsinflationen på våra arbetsplatser

Blogginlägg   •   Maj 02, 2012 09:39 CEST

Den senaste tiden har en festlig sak slagit mig. Det pratas oerhört mycket om ledarskap! Sociala medier svämmar över av budskap om vikten av ett gott ledarskap och om jag tittar på de jag följer på Twitter så handlar ungefär vartannat inlägg om just…..ledarskap. Att detta kommuniceras ut på ett media som Twitter vilket bygger på att folk följer är en paradox som ger anledning att dra lite på smilbanden.

Dagens arbetsliv i Sverige handlar mycket om det goda ledarskapet och jag tror att de flesta organisationer har blivit övergödda på chefer i mellanklassen. Varenda arbetsplats lider av att allt för många småpåvar ska bestämma över resterande manskap. Vi har gruppchefer, sektionschefer, avdelningschefer och givetvis assisterade diton. Har det gått för långt?

Tja, ibland kan jag tycka det. Vi har allt för många hövdingar till allt för få indianer. Det finns många påvar men desto glesare församling. Flera kaptener fajtas om att styra skutan som har kort om besättningsmän. Ledarskapsutveckling ÄR bra, något annat får du mig aldrig att påstå. Dock tycker jag att det är dags att börja titta på det goda följarskapet.

I min värld handlar ledarskap om att leda så att andra vill följa. Läs det där igen.
Ledarskap handlar om att leda så att andra vill följa!

Ledarskap = ledare + goda intentioner + följare
Goda intentioner = värderingar + visioner

Om jag lägger det goda ledarskapet åt sidan och tittar på följarskapet istället.
Vad kan jag som följare göra för att bidra till ett bättre arbetsklimat och högre effektivitet?

Jag anser att kommunikationen kommer i första hand. Att jag vågar tala om för min chef vad jag tycker och tänker, att jag törs föra fram mina åsikter och idéer. Att vara en god följare handlar inte om att passivt sätta sig längst bak i bussen med armarna i kors utan att faktiskt våga föra en dialog med föraren där framme om färden börjar bli vinglig och åksjukan knackar på axeln. Jag har testat att både ge beröm och utskällningar och jag kan inte påstå att det sistnämnda känns lätt, men om jag levererar kritiken på ett schyst sätt som jag kan stå för brukar den tas emot bra. Finns det förresten inte kurser i att ge kritik? Hmmm, jag säger då det….

Jag tycker också att den gode följaren tar ansvar för sitt eget liv och sina handlingar.Det är så lätt att gnälla på ledningen, samhället, regeringen och fan och hans moster men att se vad jag själv gör åt alla orättvisor är aningen obekvämare. Även om jag inte kan påverka allt kan jag välja att påverka mina egna tankar och handlingar. Jag säger inte att det är lätt, jag vaknade i stort sett varje dag upp på morgonen under åtta års tid och tyckte att den stundande dagen kändes ganska färglös och tråkig, något jag inte var sen att påtala för min bättre hälft. Efter åtta år fick min fru nog och sa vad hon tyckte om min inställning. Budskapet var smärtsamt nog tämligen ocensurerat. Givetvis reagerade jag med upprörd harm och sprang ut ur huset som stormen Gudrun med skilsmässoplaner innan jag kom till sans och insåg att hon hade rätt. Insikten var brysk men ack så värdefull. Idag har jag i stort sett aldrig en morgon i uppförsbacke för jag VÄLJER att bestämma att det här är en bra dag. Även om det beslutet måste vänta två timmar tills all trötthet, träningsvärk och sura tankar har flytt sin kos.
Personligt ansvar är därmed något jag håller högt, framförallt när jag stöter på det i min polisiära vardag.

Att bidra är den tredje pelaren jag vill föra fram hos den gode följaren. Att dela med sig av sig själv och sina kunskaper samt att vara en del i den gemensamma trivseln på arbetsplatsen. Vi har alla våra sura dagar och då gäller det att minimera skadorna. Jag minns ett tillfälle när jag jobbade som ordningspolis. Jag kom till stationen en morgontur och hade vaknat upp till en extra skitig dag (det var en av de där dagarna under åttaårsperioden) varpå mitt sinne var som ett sprängfyllt åskmoln. Den stackars kollega som blev beordrad att åka radiobil med mig såg frågande ut. Det var då det magiska hände! Jag spottade ur mig vilken fruktansvärd jäkla skitdag detta var och att mina empatiska drag hade följt med morgonurinen ut i avloppet. Jag bad om kollegans förståelse att få slippa ta i jobb som ställde krav på medmänsklighet och följsamhet varpå hon lovade att ta hand om eventuella gråtande brottsoffer och grälsjuka gubbar som vi kunde tänkas stöta på. Jag kände att samtidigt som jag berättade om min ilska rann den av mig som en solbränna efter chartersemestern! Direkt avprogrammerades mitt dåliga humör och vid nästkommande insats som jag vill minnas handlade om att ta hand om ett misshandelsoffer var jag den som stod i den empatiska frontlinjen och gav allt jag hade.

Jag tycker att det är dags att kika på följarskapet igen. Att leda sig själv är en helt annan sak. Jag personligen dukar under om jag inte får utvecklas och mina drömmar är något av det värdefullaste jag har men det hindrar mig inte att vara en god följare.

Så vad är medicinen för att möjliggöra ett gott följarskap på arbetsplatsen? Det handlar om att skapa sunda värderingar. Det handlar om prestigelöshet och lyssnande. Det handlar om öppenhet och omtanke. Se arbetsplatsen som ett växthus med optimala förutsättningar för medarbetarna att växa och utvecklas. Jag säger inte att det är gjort på en kafferast men du har inte råd att vänta.

Författare: Andreas Sander

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.