Skip to main content

Myterna om psykoterapi - dags för faktakoll!

Blogginlägg   •   Apr 23, 2017 17:04 CEST

Det finns få yrken som är så mytomspunna som psykoterapeutyrket. Myter är precis rätt ord, för det florerar så många myter kring yrket och hur man utbildar sig till det. Man kan tro att dessa sprids av personer som inte alls kan något i frågan. Tyvärr är det snarare tvärtom. Personer som själva är psykoterapeuter och andra inom fältet är till stor del bidragande till att dessa villfarelser och direkta felaktigheter sprids om yrket och utbildningsgången till yrket.

Detta blogginlägg syftar till att ta kål på några av dessa myter och villfarelser

”Vem som helst kan inte bli psykoterapeut.”

Kort svar: I stort sett helt fel

Långt svar: I princip vem som helst kan bli psykoterapeut. Detta regleras i Högskoleförordningen. För psykoterapeutexamen ska man utöver själva psykoterapeututbildningen ha psykologexamen, läkarexamen eller socionomexamen, men det finns även en formulering som lyder ”annan motsvarande examen”. Vad det är finns inte specificerat och kan sålunda vara vad som helst.


”Det är bara legitimerade psykoterapeuter som får bedriva psykoterapi.”

Kort svar: Fel

Långt svar: Psykoterapi är inte en skyddad aktivitet. Vem som helst får bedriva psykoterapi. Dock får man inte kalla sig psykoterapeut om man inte har Psykoterapeutexamen.


”För att komma in på Psykoterapeutprogrammet måste man själv ha gått i terapi”.

Kort svar: Fel

Långt svar: Det finns inget lagstadgat krav på detta. Varje lärosäte kan dock ställa ett så kallas ”särskilt behörighetskrav”. En del lärosäten ställer där kravet på så kallad egenterapi för behörighet. Detta är dock sannolikt ett direkt olagligt krav enligt Högskoleförordningens 7 kap 31§. Här finns det faktiskt Universitet som i dag sannolikt bryter mot lagen.


”När man läser till psykoterapeut måste man själv gå i terapi”.

Kort svar: Fel

Långt svar: Det finns inga lagstadgade krav på egenterapi för psykoterapeutexamen eller legitimation som psykoterapeut. Det är upp till varje lärosäte att i sina respektive utbildningar ställa krav på detta. Dock ska den i så fall bedrivas på samma sätt som andra statliga utbildningar och vara HELT kostnadsfri. Det är alltså inte tillåtet för ett universitet att låta studenten betala den själv. Här finns det faktiskt Universitet som i dag bryter mot lagen.


”För att bli Psykoterapeut måste man först gå Steg 1 och sen Steg 2.”

Kort svar: Fel

Långt svar: Det finns inget som heter ”Steg 1-utbildning” eller ”Steg 2-utbildning”. Det har det faktiskt nästan aldrig gjort. För att få Psykoterapeutexamen MÅSTE man gå den legitimationsgrundande utbildningen i Psykoterapi som ges av ett antal universitet och av ett antal privata aktörer som har examensrätt. Vad som krävs för Psykoterapeutexamen regleras av Högskoleförordningens bilaga 2. I den specificeras att alla andra yrkesgrupper utöver psykolog och läkare som är specialist i psykiatri eller barn- och ungdomspsykiatri måste ha en ”grundläggande psykoterapiutbildning” för att kunna få psykoterapeutexamen. Vad en ”grundläggande psykoterapeututbildning” ska innehålla är dock inte definierat.


”Bara vissa Steg 1utbildningar/Grundläggande psykoterapiutbildningar som är godkända

Kort svar: Det finns ju inget som heter Steg 1-utbildning (se ovan)/ Fel

Långt svar: Eftersom Grundläggande psykoterapiutbildningar inte är reglerade eller specificerad kan de vare sig vara godkända eller inte godkända. Det finns helt enkelt ingen tillsynsmyndighet som bryr sig.


”En Steg 1utbildning/Grundläggande psykoterapiutbildning ska innehålla vissa inslag och är lika lång över hela Sverige.”

Kort svar: Det finns fortfarande inget som heter Steg 1-utbildning (se ovan) / Fel

Långt svar: Det finns inga som helst samhälleliga (Universitetskanslerämbetet, Socialstyrelsen etc) krav eller specifikation på varken innehåll, längd, kompetens hos lärare etc för det som brukar kallas ”Grundläggande psykoterapiutbildning”. Den kan med andra ord vara en timme lång eller flera år. Det ger inte några högskolepoäng med automatik och än mindre någon examen. Det finns heller ingen samhällelig kvalitetskontroll över den.


”En psykoterapeututbildning ska följa fastlagda normer för mängden undervisning och handledning som studenten skall ha"

Kort svar: Fel

Långt svar: Nej, det är upp till varje lärosäte att själv bestämma innehåll och omfattning av respektive inslag i utbildningen. Det enda som reglerar utbildningen är de nationella examensmål för psykoterapeutexamen som anges i Högskoleförordningens bilaga 2.


"Bara vissa inriktningar är godkända för att få legitimation psykoterapeut."

Kort svar: Fel

Långt svar: Det finns inga som helst godkända eller ej godkända inriktningar. Högskoleförordningen beskriver i ett av sina färdighetsmål att man för psykoterapeutexamen som kunna "visa sådana fördjupade färdigheter /…/ inom ett av områdena individual-, grupp- eller familjeterapi,". Detta misstas för att vara inriktningar. Den andra missuppfattningen är att olika teoretiska skolor som ”KBT” och ”Psykodynamisk psykoterapi” är godkända (av någon). Detta är också fel. Det handlar bara om de teoretiska områden som respektive lärosäte lägger tyngdpunkten på och i sin examensbeskrivning ibland benämner som ”inriktning”. Detta har alltså inget med legitimationen som psykoterapeut att göra. Legitimationsfrågan regleras i Patientsäkerhetslagen, och där är enda kravet ”Psykoterapeutexamen”. Ordet ”inriktning” nämns inte ens.


”För att få kalla sig Handledare i psykoterapi måste man gått en separat handledarutbildning."

Kort svar: Fel

Långt svar: Nej, det finns faktiskt inte en formell Handledartitel inom psykoterapi och sålunda finns det definitivt inget titelskydd. Vem som helst får alltså kalla sig handledare.


"Det är bara handledarutbildade psykoterapeuter som får handleda på psykoterapeut- och psykologutbildningar"

Kort svar: Fel

Långt svar: Det finns ingen sådan regel. Respektive lärosäte avgör vem som ska undervisa (jo, handledning är undervisning). Det finns faktiskt inte heller någon "godkänd" handledarutbildning i psykoterapi. Olika lärosäten, privata utbildningsgivare och intresseorganisationer har genom åren gett och ger sådana utbildningar, men de har ingen formell sanktion från exempelvis Socialstyrelsen. De är inte heller reglerade i innehåll, längd eller är kvalitetskontrollerade per automatik.

_____________________________________

Det här var några av de vanligaste myterna och har du läst ända hit var du sannolikt intresserad av frågan redan från början. Eller så har du blivit det nu.

Det jag själv tycker är så intressant med detta är hur ett så smalt område med hjälp av tradition, konservatism och storytelling fått så många felaktigheter att betraktas som sanningar av så många som själva är verksamma inom området.  Av beslutsfattare inom hälso- och sjukvård, ja till och med av Socialstyrelsen som bidrar till vidmakthållandet genom att sprida felaktigheter på sin hemsida.

I tider av ett nyvunnet intresse för faktakoll och behov av  källkritik, kan jag konstatera att myterna ovan inte är annat än ”Fake news”!