Skip to main content

Omgiven av fyra färger – bara för färgblinda? Del 2: ”Populärvetenskap kräver vetenskap”

Pressmeddelande   •   Jul 31, 2018 16:00 CEST

Att referera till ”vetenskap” och ”forskning” är ett effektivt sätt att ge legitimitet och trovärdighet för det man skriver i böcker eller säger under en föreläsning. Det visar att man som författare eller föreläsare är påläst och att det finns fog för det man påstår. Dessvärre kan det också användas i manipulerande syfte, helt enkelt för att lura mottagaren att något har hög trovärdighet och är förankrat i forskning fast det inte är det.

Böckerna i ”Omgiven-serien” gör tydliga kopplingar till begrepp som forskning och vetenskap och refererar till ålderdomliga teorier som vetenskapliga. Läsaren ges på så sätt en bild att den så kallade DISC-modellen har en stark koppling till vetenskap och att den har stöd i den vetenskapliga världen och i forskarsamhället.

Sanningen är den motsatta, vilket jag återkommer till längre ner i texten.

Huruvida Eriksons användande av vetenskaps- och forskningsbegreppen är ett avsiktligt sätt att manipulera läsare tror jag inte. Snarare verkar det vara ett uttryck för den okunskap jag skrev om i del 1 denna bloggserie. Det vill säga, det inte finns tillräcklig kunskap om vetenskap och forskning för att använda begreppen korrekt och rättvist. En slags omedveten inkompetens

Detta tydliggörs när Erikson på sin hemsida försvarar sig mot Filters artikel genom att skriva:

I boken kallade jag Marstons arbeten för vetenskapliga, vilket varit korrekt historiskt sett. Jag bekräftar i artikeln att jag borde ha kallat Marstons arbete för psykologiska studier.”

I stycket ovan missar Erikson är att psykologi är en vetenskap, och att studier i denna vetenskap ska vara just vetenskapliga. Annars bör de inte kallas ”psykologiska studier.” Begreppen bör alltså betraktas som synonyma i detta avseende.

Vad jag dock kan tycka är mer besvärande är den andra delen där Erikson verkar säger sig vara villig att justera texten:

"Boken är skriven under perioden 2010-2012 och utgiven 2014. Jag jobbar kontinuerligt tillsammans med förlaget för att uppdatera inlagan i takt med att ny fakta tillkommer.”.

Jag har lite svårt att tro på detta. Varför skulle han helt plötsligt börja ta till sig fakta (läs forskningsresultat) från 2018 och framåt, då han inte tagit till sig den ”fakta” som tillkommit de senaste 50-60 åren. Snarast är det så att den ”fakta” som kan tillkomma från idag till det är dags att revidera inlagan nästa gång, knappast kommer att tillföra speciellt mycket.

Systematisk forskning tar tid.

Vidare hävdar Erikson till sitt försvar att boken inte är ”ett vetenskapligt verk utan faller in under populärvetenskap”. Detta är ett fel som långt fler än Erikson gör. Att tro att populärvetenskap och vetenskap är två olika saker. I själva verket förutsätter populärvetenskap att det finns vetenskap att bygga den på. Populärvetenskap är ett sätt att tillgängliggöra och på ett enklare och mer attraktivt sätt presentera vetenskap för samhället och ingen är en större förespråkare för den konstformen än jag. Men, finns det inte vetenskap kan man inte skriva populärvetenskap. Om man däremot framställer det som att det finns vetenskap trots motsatsen, då kallas det pseudovetenskap, och det är något helt annat.

---

Så, varför bör vi inte betrakta Marstons teori och hela grunden för DISC-modellen som vetenskap? Det är här viktigt och skulle kunna bli ett mycket långt och detaljrikt inlägg, men jag väljer att fokusera på ett par huvudlinjer. Den som vill läsa mer detaljerat återfinner länkar sist i denna text.

Jag vill poängtera att det inte går att hålla Thomas Erikson ansvarig för teorin/modellen som sådan.

Att definiera vetenskap är inte helt lätt. Själv tycker jag om meningen ”Den bästa kunskapen vi har just nu, erhållen genom systematiska studier baserade på vetenskapliga metoder”.

Bästa kunskapen just nu

Detta säger oss att vi hela tiden ska söka ny och aktuell kunskap. Att det hela tiden bör finnas en kunskapsutveckling och en progression i kunskapssökandet. Denna kan innebära att vi hittar nya förklaringsmodeller och förkastar de gamla, men även att vi genom med nya metoder lyckas bekräfta gamla teser. Att forskning är gammal innebär alltså inte per automatik att den inte stämmer. Ta exempelvis Arkimedes princip. Det är skitgammal, men vi kan när som helst sätta oss i ett badkar fyllt med vatten och få den bekräftad.

Få skulle dock acceptera att någon skrev en populärvetenskaplig bok som refererade till de rasbiologiska studierna som gjordes på 30-talet. Varför? Ja, för att vetenskapen bevisat att det inte fanns någon som helst grund för de teorier och antaganden som fördes fram.

Ofta är det dock så att gammal forskning är sämre. Mycket för att vi blivit bättre på systematik, men också att vi hela tiden utvecklat bättre metoder att mäta, testa och studera saker. Vi har också blivit skickligare på att granska forskning och forskningsresultat och på att motbevisa felaktiga påståenden.

När det gäller Marstons teori och DISC-modellen så har den inte kunnat bekräftas vetenskapligt. Åtminstone inte så att forskarsamhället kunnat ta del av några sådana resultat. Den har tvärtom bevisats vara befäst med så många metodologiska fel och antaganden att den snarast betraktas som helt vederlagd.

Och i ärlighetens namn, visst låter det ganska otroligt att en man, för väldigt länge sedan, kom på att man kan dela upp människan i 4 olika färger och att all forskning som gjorts efteråt kring personlighet och beteende av forskare världen över, inte kunnat bekräfta att det stämmer.

Systematiska studier

En teori är alltså inte vetenskap i sig. Först måste teorin testas genom systematiska studier. Även här står sig Marstons teori sig slätt. Sökningar i vetenskapliga databaser ger ytterst få träffar generellt, och speciellt inte när det gäller systematiska metoder som kunnat bekräfta teorin.

Granskning och transparens

En viktig del av forskningen är att den granskas av forskningssamhället och sättet på vilken den är utförd är transparent. Detta för att i så stor utsträckning som möjlighet säkerställa kvalitén på det som presenteras. När det gäller DISC-modellen och de tester som konstrueras saknas i väldigt hög grad såväl granskning som transparens. Orsaker till detta återkommer jag till del 5 ”Follow (the colour) om money"

För min egen del tycker jag att dessa punkter ovan är fundament som krävs för att vi ska betrakta någt som vetenskap. Andra forskare har säkert andra tankar och funderingar. Det viktiga tycker jag är att samhället sätter upp en lägstanivå, och hur lågt den än sätts så har jag svårt att se att DISC-modellen kommer att nå upp till den.

I del tre av denna bloggserie kommer jag att skriva om varför det kan vara lockande och spännande att läsa ”Omgiven-böckerna”, men varför den teoretiska grunden inte fungerar i praktiken.

Kommande delar i bloggserien:

Del 3: ”Som en bil med träunderrede”

Del 4: ”Konsekvensen av färgglatt trams”

Del 5: ”Follow the (colour of) money”

För dig som vill lära dig mer:

Podden Wag the dog

Jonas Hjalmar Bloms blogg del 1

Jonas Hjalmar Bloms blogg del 2

Stefan Söderfjäll

Anders Sjöbergs blogg

___________________________________________________________________________

Mattias Lundberg är Leg, Psykolog, Leg Psykoterapeut, Docent i Psykologi vid Umeå Universitet, Författare, Föreläsare och Moderator. 

Mattias Lundberg är en flitig samhällsdebattör med särskilt intresse för psykologin. Mattias Lundberg beskrivs ofta som en psykolog med förmåga att förklara psykologi på ett enkelt sätt och han anlitas ofta därför av såväl media som företag.

Mattias är författare till bland andra: Den Lyckliga Pessimisten & Det är sant - det stod ju i tidningen
____________________________________________________________________________

Mattias Lundberg is a licensed psychologist, associate professor at Umeå university, public speaker and author.