Omgiven av fyra färger – bara för färgblinda? Del 4: ”Konsekvenser av färgglatt trams”

DISC-modellen är väl spridd i världen och i Sverige har användandet av tester och antalet deltagare i utbildningar och certifieringar som bygger på DISC knappast minskat efter succén med ”Omgiven av Idioter”. Färgläran har hamnat på var mans tunga och väldigt många har kommit att exponerats för den på sitt arbete. Kanske som en del i en rekryteringsprocess där man blivit bortvald för att man är ”gul”, som en del i en organisationsförändring där man blivit förflyttad på grund av att ”vi har redan tillräckligt med röda i den gruppen” eller som en del i en konflikthantering där förklaringen på varför konflikten finns är för att ”en grön och en blå funkar inte så bra tillsammans”.

Problemen med DISC-modellen i praktiken är inte att den saknar vetenskapligt stöd. Det stora problemet är att den används som underlag för att fatta olika former av beslut, trots att det inte finns något som stöder att testen/modellen klarar av att utgöra ett sådant underlag.

Tvärtom, i manualen för en del av de test som bygger på DISC-modellen anges det exempelvis att testet INTE ska användas för rekrytering eller urval. Uppenbarligen har inte de ”certifierade” konsulterna läst manualen speciellt noggrant, eller så väljer de helt enkelt att strunta i den. Skälet till det senare är ofta att ”vi tycker det säger så mycket om personen” eller ”vi anser att det funkar bra i rekrytering.”

Detta skiljer den kompetente testanvändaren från den som inkompetente. Förmågan att skilja på den personliga upplevelsen och tron, från det dokumenterade. I detta fall dokumentation från testproducenten själv.

Den senaste tiden har dock modellen/testen/böckerna kommit att marknadsföras utifrån ett kommunikationsperspektiv. Inte minst har de röster som kommit till modellens försvar i samband de senaste veckornas uppmärksamhet kring främst Thomas Erikson, handlat om detta. På sociala medier har personer och tillika förespråkare för modellen, gått ut till försvar med samma typ av personliga upplevelser och betraktelser som argument: ”Det hjälper ju människor att förstå sig på sig själva” eller ”Det är bra för att få i gång kommunikationen mellan människor. Felaktigheterna och problemen av detta resonemang är följande:

Tänk om modellen är fel.

Vad hjälper det av vi förstår oss på oss själva bättre, om det sätt vi förstår oss på inte stämmer? Tänk om det exempelvis ÄR så att det skulle gå att dela i människans beteende/personlighet i fyra färger, MEN att det finns ytterligare två färger, (kanske ”rosa” och ”lila”) som också förklarar vem vi är eller hur vi beter oss. Och att dessa färger kanske är dominanta och övertriumfar övriga färger. Spelar det då någon roll om vi har förstått att vi är ”gul”. Eller tänk om en ”gul” skulle betyda något annat om man också är lite ”lila”. Och tänk om det skulle finnas ännu fler saker som skulle förklara hur du är och beter dig, som du kanske inte vet om, hur funkar det fyra färgerna då?

Om vad skulle hända om det inte fanns någon ”grön” över huvud taget…

Eftersom modellen som sådan inte håller (läs överensstämmer med verkligheten) innebär att all förståelse som den kan generera, sannolikt är felaktig. Eller åtminstone så är det lika stor sannolikhet att det är slumpen som gör att den visar något som du tycker ger dig förståelse kring dig själv. Det innebär också att den kommunikation som sker mellan människor, sker baserat på en villfarelse om vad de kommunicerar kring.

Du älskar att bekräfta dig själv.

Modellen är uppbyggd på samma sätt som ett horoskop, fast lite mindre avancerat. Den som läser ett horoskop kan med enkelhet känna igen sig i flera av de tolv olika stjärnbilderna, även om det inte är ens egen. Och ens egen, ja den låter oftast rimlig. För att det är sant? Nej, för att vi gärna vill att den ska stämma. Skaparna av färgläran har gjort det ännu enklare för sig. Där finns bara fyra varianter att förhålla sig till, och dessutom påstås det att 80% av oss människor består av två färger. Det innebär att nästan alla av oss kommer att leta bekräftelser i två av de fyra färgerna, så nog tusan kommer vi att hitta något som vi tycker stämmer in på oss.

Att det råkar finnas information om oss som vi inte tycker stämmer, jag det bortser vi gärna från. Detta är en känd kognitiv förvrängning som kallas just för ”bekräftelsebias”. Vi söker det vi känner igen/tycker om, och ser inte det andra Den drabbar alla, oavsett vilken färg vi är.

Kommunikation är också beslut.

Det är lätt att använda argumentet ”det är inte till för att fatta beslut, utan för att få igång kommunikationen”. Problemet är bara det att så snart vi bestämmer oss för att tro och använda en modell så blir den per automatik en grund för våra beslut. Oavsett om du så bara läser ”Omgiven av idioter” och i din ensamhet kommer fram till att du är ”röd” så börjar du använda det som ett argument i ditt resonemang med dig själv. Du kommer att se förklaringar baserat på det och beslutet blir då att förklara en relation eller annat genom din röda färg. Så snart du kommunicerar om en bekant med en av dina vänner och ni klassificerar vännen som ”blå”, så har ditt läsande av boken legat till grund för ett beslut.

Ett bakvänt resonemang!

För mig förutsätter en god kommunikation en öppenhet och villighet att dels lyssna på vad den andra parten säger, och dels kunna ta till mig informationen på välvilligaste sätt utan att ha förutbestämda uppfattningar om hur den andra personen ”är” eller förväntas resonera.

Färgläran säger precis tvärtom. Är du en viss färg förväntas du vara och/eller bete dig på ett visst sätt och så snart du fått klart för dig vilken färg den andre är fattar du ett beslut om denne person ”ska” vara eller bete sig.

Det låter som ett konstigt sätt att förbättra kommunikationen. 

Det låter snarare som ett sätt att marknadsföra och sälja tester, utbildningar och konsulttjänster utan vetenskaplig grund.

_____

I del fem av denna bloggserie kommer jag att skriva den ekonomiska industri som ligger bakom DISC-framgångarna och om skattepengarna som används på att göda den.

_____

Kommande delar i bloggserien:

Del 5: ”Follow the (colour of) money”