Att samtala med elever i behov av särskilt stöd

Barbro Johansson.

Elever i behov av särskilt stöd har inte samma förutsättningar som andra elever att ha inflytande i undervisningen. Avsaknad av verkningsfulla stödinsatser tystar eleven och elevens tystnad försvårar möjligheten att ge adekvat hjälp. Det bekräftas i Barbro Johanssons longitudinella studie av tonårsflickors behov och erfarenheter.

I sitt avhandlingsarbete har Barbro Johansson följt nio tonårsflickor i tre års tid, från årskurs sju till första terminen i gymnasiet. Deras särskilda behov motsvarar en stor grupp elever som behöver anpassat stöd i skolan, oavsett om de fått en diagnos eller inte.

Med inriktning på kommunikation och samspel samtalade Barbro Johansson med flickorna om sina behov av särskilt stöd och hur de uppfattade att deras erfarenheter tillvaratagits i skolan.

– Stressen hos dessa flickor var påtaglig. Det handlar om oro inför framtiden, att bli underkänd, att sakna behörighet och därmed inte ingå i det sammanhang som de vill tillhöra.

Förutom att samtala med flickorna har Barbro Johansson också samlat in de åtgärdsprogram som skolan upprättat för dem och analyserat vad flickorna har uttryckt och hur lärarna beskriver elevernas situation.

– Dokumentationen stämde skrämmande väl med flickornas upplevelse av hur lärare såg på deras förmåga att prestera. I åtgärdsprogrammen framkommer det att skolan fokuserar på elevernas brister framför att diskutera hur styrkor kan bidra till att övervinna hinder för lärande. Uppmärksamheten riktas mot elevernas koncentrationssvårigheter framför att söka lösningar i undervisningens utformning.

Detta bristtänkande framkom även i flickornas berättelser, vilket, menar Barbro Johansson, visar att lärares kommentarer får stort genomslag för hur flickorna uppfattar sina förutsättningar att lära.

– De få gånger jag hittade skrivningar som ”det där var bra”, gav det verkligen kraft till eleven. Men uppmaningar om att lärare ansåg att de borde lyssna bättre togs personligt och gjorde att flickorna uppfattade sig som misslyckade.

När andra elever fick positiv bekräftelse, verkade lärarna vara mer problemorienterade när de hjälpte de här eleverna, som inte fick samma sorts uppskattande kommentarer.

– Det var inte så att lärarna var ointresserade, tvärtom. Men elevernas slutsats var att lärarna hade låga förväntningar på deras förmåga att lära. Det var viktigt att läraren bemötte eleverna på ett sätt så att de fick tillgång till sin faktiska kompetens, som ledde dem mot det givna målet.

En slutsats Barbro Johansson drar är vikten av att samtala med eleverna så att de vågar uttrycka sin genuina uppfattning framför att enbart tacka ja till vuxnas goda råd och förslag om stödinsatser.

– I stället för att försöka förstå eleverna, förklarar lärarna så att eleverna ska förstå. Men eleverna vet att det är bra att läsa sina läxor och att få en utbildning. Det behöver de inte uppmanas om. Det är när eleverna får möjlighet att förklara sin situation som lärarna kan förstå hur insatserna behöver utformas för att fungera.

Barbro Johansson disputerade den 5 juni med avhandlingen ”Tonårsflickor berättar om att vara eller inte vara i behov av särskilt stöd – En longitudinell fallstudie”.

För mer information kontakta Barbro Johansson: 070-268 25 06, barbro.johansson@specped.su.se

Läs avhandlingen här.