Nyckeln till likvärdig skrivundervisning och rättvisande betyg

Lärare måste få ökade möjligheter att kontinuerligt diskutera och utvärdera elevers skrivande i relation till den undervisning som ges. Sådana samtal är nödvändiga för att elever ska få en likvärdig skrivundervisning och rättvisande betyg. Det hävdar Per Blomqvist som forskat om lärares normer, beslut och samstämmighet i samtal om bedömning av gymnasieelevers skrivande.

Per Blomqvist påpekar att bedömning och betygssättning bör betraktas som de tolkande processer de faktiskt är.

– Att bedöma vad en elev har lärt sig i förhållande till ämnets mål och kursens kunskapskrav är en komplicerad process. Särskilt när bedömningarna avser komplexa handlingar som skrivande.

– Ofta betraktas skillnader i lärares bedömningar som att enskilda lärare gör ”fel”, men de bör istället betraktas som ett resultat av bristande samsyn och erfarenheter mellan lärare, säger han.

Per Blomqvist har i tre studier analyserat gymnasielärares diskussioner om bedömning av elevers skrivande och vilka beslut lärare fattar utifrån frågor som: Vad behöver eleverna undervisning i för att utveckla sitt skrivande? Och vilket betygsomdöme motsvarar elevernas skrivande? Resultaten visar att lärares didaktiska beslut om skrivundervisning snarare är en beskrivning av en undervisning som redan ges än en som kan möta elevernas behov. Det är också stora skillnader i hur olika lärare betygsätter elevers skrivande.

– Att bedömning och betygssättningen ser olika ut på olika skolor är framför allt en konsekvens av att lärare inte ges tillräckliga möjligheter att diskutera undervisning och bedömningsfrågor, varken med ämneskolleger på samma skola eller med lärare på andra skolor.

– Det blir även problematiskt när vissa skolor drar till sig en viss typ av elever. Lärarna ser bara dessa elevers skrivande, vilket påverkar deras bedömningar. På vissa skolor kan detta dra ner lärares förväntningar på vad eleverna ska kunna skriva för ett visst betyg medan det kan vara tvärtom på andra skolor.

I studien är alla lärargrupper överens om betygssättningen av elevernas skrivande när de diskuterar som grupp, men när var och en av lärarna får bedöma elevernas skrivande enskilt skiljer det sig åt.

– Det finns en risk med att lärare, när de diskuterar bedömning av elevers skrivande, i alltför hög grad eftersträvar att snabbt bli överens om ett betygsomdöme utan att synliggöra och diskutera de olika tolkningsaspekter som finns.

Per Blomqvist anser att bedömningskompetens måste växa fram i lärares gemensamma diskussioner över tid. Fokus bör vara att diskutera vad som är problematiskt och på så sätt utveckla en gemensam förståelse för skrivbedömning, inte enbart fastställa vad man redan är överens om.

För att stärka lärares bedömarkompetens krävs kompetensutveckling där bedömningsfrågor knyts till planering och utvärdering av undervisning, menar han. Likt det norska skrivlyftet Normprojektet där skrivlärares samarbete om skrivbedömning är utgångspunkt för att förbättra undervisningen och sker genom samarbete mellan lärare, huvudmän och skriv- och bedömningsforskare.

– Stärk lärarnas möjligheter att diskutera bedömningsfrågor, inte enbart i samband med de nationella proven. För att elever ska ges likvärdiga möjlighet att lära sig det som de ska bedömas på behöver lärare få diskutera hur bedömning, undervisning och lärande kan hänga ihop.

– Bedömning är aktuellt under hela läsåret och måste utvärderas i relation till den undervisning som ges. Det handlar om att forma en likvärdig utbildning och då är bedömningsfrågan helt central!

För ytterligare information, kontakta: Per Blomqvist, Institutionen för språkdidaktik, tfn 08-120 762 99, per.blomqvist@isd.su.se

Avhandlingen Samtal om skrivbedömning: Lärares normer, beslut och samstämmighet är publicerad i DiVA.