Skip to main content

Smittsam hjärnhinnemask finns hos älgar i hela Sverige

Pressmeddelande   •   Okt 13, 2016 11:59 CEST

Foto: Mattias Björkbacka

Det står nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela Sverige och förekomsten förväntas öka ytterligare i takt med klimatförändringarna. Parasitens utbredning har hittills varit okänd, men forskare från SLU har i en nyligen publicerad studie kunnat kartlägga både spridning och inverkan på de smittade djuren.

Älgstammen i Sverige ökade kraftigt under 1970-talet fram till en topp i mitten av 1980-talet (med en avskjutning på 180 000 älgar, mot 90 000 älgar idag). Under 1980- och 1990-talen noterade SLU-forskare en hög dödlighet hos älg. En av forskarna, Margareta Stéen, upptäckte att en av orsakerna till dödligheten var en hjärnhinnemask, en då okänd parasit hos älg, som hon benämnde Elaphostrongylus alces.

Hjärnhinnemasken, Elaphostrongylus, hos ren och hjort i Europa och Asien och Parelaphostrongylus hos vitsvanshjort i Nordamerika var redan då kända för att orsaka stor skada hos andra hjortdjur. Speciellt hjärnmasken Parelaphostrongylustenuis orsakade, och orsakar, stor dödlighet bland amerikansk älg och kronhjort men påverkar inte sitt värddjur, vitsvanshjorten, nämnvärt. Älgens hjärnhinnemask (Elaphostrongylus alces) orsakar inflammationer och skador i centrala nervsystemet vilket ger upphov till rörelsestörningar och förlamningar som i värsta fall gör att älgen dör.

Efter denna upptäckt studerades älgens hjärnhinnemask intensivt av SLU-forskare under ett antal år med avseende på parasitens livcykel och infektionskapacitet för älg, ren och andra idisslare. Det visade sig att älgens hjärnhinnemask, liksom de övriga hjärnhinnemaskarna har en komplicerad livscykel. Det första larvstadiet i älgspillningen tas upp av en snäcka eller snigel (mellanvärdar) och utvecklas där till ett tredje larvstadium. När älgen betar får den också i sig mellanvärden. Den uppätna larven lämnar mellanvärden och tar sig ut ur tarmen och sprider sig via nervbanorna till ryggmärg och eventuellt till hjärnan. Där utvecklas den till sitt femte larvstadium och vuxen individ. Vuxna hjärnhinnemaskar är flera cm långa och kan ibland ses som ihoprullade maskar i muskelhinnorna, inte så aptitliga, men helt ofarliga för oss att äta.

Den vuxna parasiten lägger sina ägg nära blodbanorna och de kläckta larverna tar sig till därifrån lungorna. Älgen hostar upp larverna, sväljer dem och sprider sen smittan via spillningen. Älgkalvarna kan sprida smittan vidare redan från augusti månad samma år de föds.

Det har fram tills nu inte varit känt hur utbredd hjärnhinnemasken är i Sverige och inte heller vilken inverkan den har på älgstammen. Med hjälp av jägare har forskargruppen under 5 år samlat in och analyserat älgmaterial, såsom spillning, ryggrad, käke och lungor från 1137 älgar. Utifrån resultaten står det nu klart att älgens hjärnhinnemask är spridd över hela landet, med högst förekomst i Mellansverige (56 %) och med lägst i södra Sverige (13 %). Framför allt förekommer hjärnhinnemasken hos kalvar och gamla djur (>9 år). Då kalvar börjar plocka i sig vegetation under de första dagarna i livet är risken stor att de blir smittade direkt. Den yngsta infekterade kalven var bara 1,5 månad gammal. Hjärnhinnemasken visade sig ha minst inverkan på djur i medelåldern (5–9 år).

I det undersökta materialet fanns fullt utvecklade vuxna hjärnhinnemaskar utmed ryggmärgen hos älgkalvar så tidigt som vid 3 månaders ålder och hos djur upp till 2 år. Hos älgar mellan 4 och 9 år hittades inga vuxna hjärnhinnemaskar, men de återfanns igen hos djur över 9 år.

Djurens kondition och fettansättning påverkades negativt i olika grad beroende på hur kraftigt infekterade älgarna var, det vill säga ju fler hjärnhinnemaskar desto sämre kondition och lägre kroppsvikt hade de. Hjärnhinnemasken visade sig också ha en väldigt kort infektionscykel på bara 39–73 dagar från larv till vuxen parasit till larv, vilket är ovanligt kort jämfört med andra hjortdjurs hjärnhinnemaskar!

I klimatförändringarnas spår med stigande temperaturer och högre nederbördsmängder kan vi förvänta oss förbättrade levnadsförhållanden för snäckor och sniglar, vilket ökar antalet potentiella mellanvärdar för hjärnhinnemasken, Elaphostrongylus alces. Med fler mellanvärdar som reservoarer för Elaphostrongylus alces kan vi därmed även förvänta oss ett högre smittryck i älgstammen med fler sjuka älgar som följd. Forskargruppen föreslår därför att stickprov tas kontinuerligt för att följa parasitpopulationens utveckling och dess påverkan på älgstammen.

Kontakt

Margareta Stéen, leg. vet., docent i sjukdomar hos vilda djur, 
Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi och Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU

margareta.steen@slu.se

Tel: 
0730-824449

Medförfattare

Erik Petersson, professor
Institutionen för akvatiska resurser,
Sveriges lantbruksuniversitet, SLU

Ing-Marie Olsson Ressner, leg. vet., vet. med. dokt., enhetschef,
Avdelningen Utveckling av lagstiftning och andra styrmedel,
Kemikalieinspektionen

Bodil Olsson, Senior Research Executive,
TNS Sifo, Göteborg

Länk till den vetenskapliga artikeln

Epizootiology of Elaphostrongylus alces in Swedish moose, Margareta Stéen, Ing-Marie Olsson Ressner, Bodil Olsson, Erik Petersson, ALCES VOL. 52: 13–28 (2016)

Pressbilder

(Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

Foto: Mattias Björkbacka

Hjärnhinnemaskar i ryggmärgen ger blödningar och inflammationer som kan orsaka rörelsestörning och i svåra fall djurets död. Foto: Bengt Ekberg, SVA

Vuxna härnhinnemaskar är flera centimeter långa och kan ibland ses som ihoprullade maskar i muskelhinnorna, inte så aptitliga men helt ofarliga för oss att äta. Foto: Bengt Ekberg, SVA

SLU:s vision: SLU är ett universitet i världsklass inom livs- och miljövetenskaper.