Gemensamma språkrötter kastar ljus över samhällsklimatet

När latinet bredde ut sig som maktspråk gick många andra språk förlorade, som mest tydligt på den italienska halvön. Latinisten Karin Tikkanen har i sin avhandling studerat en grupp av dessa förromerska språk, de sabelliska språken, och jämfört dessa med latinet. Hon visar att språken har ett gemensamt ursprung, vilket kan användas för att bättre tolka bevarade texter. Avhandlingen försvaras den 12 december vid Uppsala universitet.

När talare av olika språk möts och försöker kommunicera påverkas de olika involverade språken på olika sätt. Detta kan synas i form av lånord eller det att böjningsmönster eller hela satsstrukturer påverkas. På sikt kan sådana förändringar göra det svårt att avgöra vad som är ursprungligt i ett enskilt språk och vad som beror på språkkontakt. Särskilt problematiskt blir detta när man studerar språk som inte längre talas och som bara finns bevarade i skrift.

Före den romerska expansionen under 300- och 200-talen f.Kr. fanns en stor mängd mycket olika språk på den italiska halvön. I samband med att latinet bredde ut sig som maktspråk gick så gott som alla dessa språk förlorade. Med fokus på kasusgrammatiken visar Karin Tikkanen att den förromerska språkgruppen sabelliska språk har ett gemensamt lingvistiskt ursprung med latinet.

Forskare har länge debatterat hur man bäst bör klassificera det sabelliska språkmaterialet i förhållande till latinet. I de inskrifter som finns bevarade finner man både stora likheter i form av till exempel ord och böjningformer men även stora olikheter. En del forskare hävdar därför att de sabelliska språken och latinet genetiskt sätt är mycket olika och att talarna kommit till halvön vid mycket olika tidpunkter. Likheterna skulle bero på att de olika folken stått i nära kontakt med varandra genom handel och den rituella kulten. Andra anser att språken är närmare besläktade och att de olika folken ursprungligen stått relativt nära varandra, under en stor del av den lingvistiska, och därmed även historiska utvecklingen.

Karin Tikkanens arbete utgör början på en nygenomgång av det sabelliska språkmaterialet. De bäst dokumenterade och mest studera språken i den sabelliska språkgruppen är oskiska, från större delarna av den södra halvön, och umbriska i inskrifter hittade i sydöstra moderna Umbrian. Fokus ligger därför helt naturligt på just dessa språk. Till största delen är avhandlingen en grammatikbok över kasussyntaxen, och avhandlingen blir på så vis en uppdatering av de senaste grammatikorna , från förra sekelskiften. Karin Tikkanen jämför den sabelliska grammatiken med de bättre kända latinska strukturerna, och lägger fram fler bevis för ett närmare gemensamt ursprung för dessa olika språk.

- En sådan förklaring påverkar inte bara uppfattningen av den tidigaste utvecklingen inom latinet, utan kan även kasta ljus över samhällsklimatet på den italiska halvön i tidig historisk tid, säger Karin Tikkanen.


För mer information kontakta Karin Tikkanen, tel: 018-4717678, e-post: Karin.Tikkanen@lingfil.uu.se

Läs mer om avhandlingen på universitetets hemsida.