Skip to main content

Genetisk analys kan rädda vargen från utrotning

Pressmeddelande   •   Feb 07, 2008 08:30 CET

Genetisk analys av saliv gör det möjligt att se om ett bytesdjur har blivit attackerat av en varg eller en hund. Anna-Karin Sundqvist har bland annat utvecklat metoder för detta i sin avhandling, som granskas vid Uppsala universitet den 8 februari. Hon visar också att risken för att hund-vargkorsningar ska föra in hundgener i vargflocken är liten.

Hybridisering med hundar och den antipati som följer då vargar attackerar tamdjur är två faktorer som på lång sikt har ansetts utgöra ett hot mot vargens överlevnad. Anna-Karin Sundqvist vid institutionen för evolution, genomik och systematik har studerat dessa företeelser med genetiska metoder, och kommit fram till riskerna när det gäller hybridisering är mindre än man tidigare har trott.

Genom att kombinera olika genetiska markörer har hon utvecklat metoder som gör att man kan identifiera hybrider mellan hund och varg. Dessa markörer har hon sedan använt för att studera förekomst av hybrider i en vargpopulation i Spanien, där vargarna lever tätt inpå människor och där det också finns lösspringande och boskapsvaktande hundar.

- Även om hybridisering kan ske så verkar hybriderna ha svårt att bli en del av vargflocken. Därför är risken att hundgener överförs till vargarna inte heller särskilt stor, berättar Anna-Karin Sundqvist.

Tamdjursattacker är ett problem i många områden där det finns vargar och andra rovdjur, men förövaren blir sällan tagen på bar gärning. Därför har Anna-Karin Sundqvist utvecklat en metod som genom genetisk analys av saliv från bitmärken på bytesdjur kan fastslå om förövaren varit en varg eller hund.

- Genom att använda den här metoden kan man undvika att vargen blir beskylld för attacker som orsakats av hundar, något som jag i avhandlingen också visar att förekommer, förklarar hon.

Anna-Karin Sundqvist har även studerat hur det gick till när hunden domesticerades från vargen, en process som ägde rum för minst 14 000 år sedan. Genom att använda nya genetiska markörer på Y-kromosomen i kombination med mer traditionella markörer har hon bland annat kunnat visa att domesticeringen antagligen skett vid ett fåtal tillfällen. Hon visar också att tillbakakorsning, dvs att domesticerade hundar på nytt korsades med vargar, antagligen inte förekom i någon större utsträckning, något som forskare ibland har spekulerat kring.

För mer information, kontakta Anna-Karin Sundqvist, 018-471 64 61, 070-408 68 52, e-post: anna-karin.sundqvist@ebc.uu.se