​Katastrofer befäster och ruckar hierarkier

Katastrofsituationer kan rucka på den sociala ordningen och skapa nya oväntade allianser. Dessutom kan de ge människor möjlighet att använda sin kreativitet. Det visar en ny avhandling från Uppsala universitet, där forskaren har studerat vad som hände när orkanen Sandy drabbade New York 2012. Hur samarbetade olika grupper under själva katastrofen, och vad hände när det akuta skeendet övergick i ett långsiktigt politiskt återuppbyggnadsarbete?

- När jag fick höra talas om att vänsteraktivister från Occupy Wall Street helt plötsligt börjat syssla med akut katastrofhantering efter Sandy blev jag väldigt nyfiken. Hur hade de organiserat sitt arbete? När jag började undersöka det upptäckte jag att de arbetade i en väldigt platt organisation, där aktivister och den stormdrabbade lokalbefolkningen arbetade på samma villkor. Jag tyckte att det var spännande, eftersom katastrofhantering brukar vara mer hierarkiskt organiserat, säger Sara Bondesson, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.

När orkanen Sandy drog över New York 2012, förstördes hundratusentals hem, det blev långdragna elavbrott och tunnelbanesystemet hamnade under vatten. Människor som bodde i socialt utsatta område drabbades värst eftersom de redan innan stormen levde i ekonomisk osäkerhet och hade sämre möjligheter att återhämta sig. Då bildades nätverket Occupy Sandy av vänsteraktivister som samlade stormdrabbade personer och engagerade dem i efterarbetet och återuppbyggnaden av sina bostadsområden.

I avhandlingen undersöker Sara Bondesson Occupy Sandy-aktivisternas försök att stärka de stormdrabbade politiskt. Genom fältstudier, intervjuer och deltagande observationer har hon följt de vindlande och komplexa förhandlingar kring makt som följde, mellan aktivister och stormdrabbade.

Aktivisterna i Occupy Sandy arbetade utifrån tre ideal: inkludering, flexibilitet och jämlikhet. Aktivisterna ville att alla som ville skulle få vara med och arbeta, och att stormdrabbade människor själva skulle ta ledningen och bestämma vad och hur man skulle arbeta. De här idealen fungerade bra i den akuta fasen men sämre i den långsiktiga. Det delade ledarskapet och det inkluderande, flexibla sättet att organisera sig på främjade de boendes egenmakt i det akuta katastrofhanteringsarbetet. Stormdrabbade boende deltog i arbetet på lika villkor och intog centrala ledarroller.

Men när det akuta skeendet övergick i en politisk organiseringsfas, resulterade samma arbetssätt i spänningar, konflikter och motstånd från de boende.

- De boendes egenmakt kom att villkoras av aktivisternas agenda. Det vara bara de som höll med aktivisternas tolkning som fick support. Det verkar som att ju mer komplexa frågor som deltagare behöver komma överens om, desto svårare blir det att samarbeta, säger Sara Bondesson.

Framöver väntas Jorden drabbas av allt allvarligare väderstörningar än tidigare. Naturkatastrofer drabbar ofta resurssvaga grupper hårdare än mer välbärgade grupper. Risken hänger samman med social och ekonomisk ojämlikhet i våra samhällen. De mest utsatta har dessutom minst att säga till om när det gäller hur olika risker kan förebyggas och hanteras, som en följd av politisk marginalisering.

- Jag hoppas min forskning kan bidra till att vi kritiskt börjar granska varför och hur katastrofer drabbar ojämlikt. Vi behöver lära oss hur vi omfördelar risker mellan sociala grupper för att minska trycket på de mest sårbara grupperna, och på vilket sätt spontana frivilliginsatser och gräsrotsrörelser kan bidra till att utsatta människor stärks, säger Sara Bondesson.

Bondesson Sara (2017): Vulnerability and Power, Social Justice Organizing in Rockaway, New York City, after Hurricane Sandy, http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1084218

Kontakt: Sara Bondesson, sara.bondesson@fhs.se, 0729-74 85 18, doktorand vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala, anställd på Crismart, ett forskningscenter för krishanteringsstudier vid Försvarshögskolan samt knuten till Centre for Natural Disaster Science (CNDS).

Avhandlingen försvarades den 19 maj.