Ny bok om nybruket av övergivna fabriker i Öst och Väst

Västvärldens gamla industristäder är idag delvis övergivna platser. I en ny bok utgiven vid Uppsala universitet tar forskare från båda sidor Östersjön ett större grepp på industriomvandlingen och bruket av nedlagda industriområden i Sverige och de baltiska länderna. Nedlagda fabriker återanvänds för en lokal förnyelse.

Antalet industrisysselsatta har under senare år stadigt minskat i Sverige liksom i hela västvärlden. Företag har gått i konkurs och produktion har flyttat till låglöneländer i Östeuropa och Asien. Fabriker har stängts och gamla industriregioner har tappat invånare och skatteintäkter. Tomma sönderslagna och nedklottrade industrilokaler, bostäder och samlingslokaler lockar snarare ”urban explorers” än människor som vill flytta in.

De övergivna industristäderna ger dock bara en bild av de senaste årtiondenas omställning. Mer eller mindre djärva återanvändningsprojekt har igångsatts, varav flera framgångsrika.  

I boken ”Industrial Heritage Around the Baltic Sea” tas ett större grepp på industriomvandlingen och nybruket av nedlagda industriområden i Sverige, Estland, Lettland och Litauen. Från början av 2000-talet har doktorander och forskare från båda sidor om Östersjön samlats två gånger per år för seminarier och fältstudier. Femton forskare har besökt industriorter i varierande grad av tillbakagång. Frågan som väglett arbetet är om, och i så fall hur, fysiska lämningar och minnen har använts i förnyelsen av forna industriorter. Situationen i Sverige med en lång och framgångsrik industrihistoria har jämförts med bruket av industriarvet i de forna sovjetiska staterna. Från 1945 till början av 1990-talet producerade industriföretagen på andra sidan Östersjön efter 5-årsplaner och ofta med företagsledare som tillsats i Moskva, med råvaror och arbetskraft från andra delar av Sovjetunionen.

I Sverige och i andra nordiska länderna är synen på industriarvet idag positiv. Arvet används på många orter som en bas för en lokal förnyelse. Särskilt gäller detta om de tömda fabrikerna är av god standard och ligger i anslutning till städer med en efterfrågan på lokaler för tjänsteföretag, skolor, konsthallar och museer. Sådana exempel är Koppardalen i Avesta, Mitthögskolan i Eskilstuna och Industrilandskapet i Norrköping.

I de baltiska staterna har det varit svårare att få stöd för en nyanvändning av industriområden. Lokalerna är mer nedslitna och minnena alltför negativa. Men även här finns exempel på intressanta lokala nysatsningar. Förklaringen är delvis en större grad av självständighet från den sovjetiska ledningen under kommuniståren, som Kohtla Mine i nordöstra Estland, det gigantiska industriområdet VEF i Riga och restaurang Memel i ett hamnmagasin i Klaipeda i Litauen.

Marie Nisser, Maths Isacson, Anders Lundgren & Andis Cinis (eds.), Industrial Heritage Around the Baltic Sea. Uppsala Studies in Economic History 92 (2012).   

Kontaktperson:
Maths Isacson, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet, e-post: maths.isacson@ekhist.uu.se, tel: 018-4711217