Nya spotregimen förkastad!

Kommer ni ihåg mitt blogginlägg från i början av september? Jag resonerade runt ”den nya ekonomin” i den nordiska elmarknaden som vissa analytiker började ta till sig. Vi befann oss i en period under sommaren där underskottet i den hydrologiska balansen var förhållandevis marginellt men där spotpriserna ändå kom in på höga nivåer i förhållande till marginalkostnaderna för kolkraftproduktion. Detta var enligt vissa analytiker en ”ny normal” som var på väg att etablera sig och som skulle gälla framöver. Jag var skeptisk redan då och känner mig nu, efter ytterligare ett halvår, ännu mer säker på att de hade fel.

Grafen på bilden ovan visar dark spread för Norden och Tyskland. Dark spread är skillnaden mellan elpriset och marginalkostnaden för kolkraftproduktion. En positiv dark spread genererar således en rörlig nettointäkt till en kolkraftproducent, medan en negativ dark spread innebär att det är olönsamt att producera kolkraft. Historiskt sett hade vi i det läget bara upplevt en så stor dark spread med motsvarande fundamenta i Norden en gång tidigare. Den gången (slutet av januari/början av februari 2012) berodde det på 10 dagar med extrem kyla i kombination med tillfälligt låg kärnkraftstillgänglighet. Jag försöker illustrera detta med de rödskuggade områdena och de grönskuggade områdena. De rödskuggade områdena illustrerar vad analytikerna ansåg vara den ”nya normalen”. 

Jag hävdar att de förhållandevis höga spotpriserna under sensommaren istället berodde på en kombination av dålig kärnkraftstillgänglighet och en skevt fördelad magasinsfyllnad av vatten inom Norge. Perioden oktober-mars visar också att någon ”ny normal” inte ser ut att finnas, utan att fundamentas påverkan på priserna ter sig följa samma regler som tidigare. Därmed inte sagt att den förnybara produktionen av intermittent karaktär som successivt utgör en allt större del av Nordens och Europas elproduktion inte har någon påverkan för prissättningen. Det har den. Dels ökar den slagen mellan låga och höga priser. Dels ökar den utbudsöverskottet i det korta perspektivet och är därmed en prispressande faktor. I ett lite längre perspektiv är den dock dyrare (när de kraftiga subventionerna avtar) än ”smutsig” produktion, och blir därmed ett prishöjande faktor.

//Jens