Gå direkt till innehåll
Doktorand Anne-Lie Larsson vill låta vårdpersonal beskriva hur de bemöter vårdtagare som drabbats av sorg, vilket förhoppningsvis leder till många givande samtal om personalens erfarenheter.
Doktorand Anne-Lie Larsson vill låta vårdpersonal beskriva hur de bemöter vårdtagare som drabbats av sorg, vilket förhoppningsvis leder till många givande samtal om personalens erfarenheter.

Nyhet -

”Det där med sorgeår stämmer sällan”

Sorg och död är ämnen som kan kännas obekväma att prata om – även bland vårdpersonal. Ett nystartat projekt vid Högskolan Kristianstad, som drivs av en forskargrupp med doktorand Anne-Lie Larsson i spetsen, ska nu utforska hur vårdpersonal agerar när de möter personer som drabbats av sorg.

En klapp på ryggen och några vänliga ord om att sorg är något naturligt, något som hör livet till. Detta är inget ovanligt sätt att bemöta en människa som drabbats av sorg. Men även om det görs i all välmening, kan trösteorden kännas konstiga och missriktade hos mottagaren.

– Sorgen kanske inte alls känns så naturlig för den som just förlorat en anhörig. Men det ligger lite i vår svenska kultur att alla helst ska vara glada och nöjda. Det jobbiga vill vi inte gärna prata vidare om, säger Anne-Lie Larsson.

Som specialistsjuksköterska med inriktning vård av äldre har hon mångårig erfarenhet från vård av personer med demenssjukdom. Hon har upplevt med egna ögon och öron de trevande försöken bland vårdpersonalen att försöka samtala med människor som befinner sig i sorg. Hon har också sett drabbade som velat öppna sig och prata, men som sedan tystnat till följd av personalens ouppmärksamhet eller osäkerhet inför ämnet.

Sedan ett par år är Anne-Lie Larsson universitetsadjunkt på Högskolan Kristianstad. När hon hörde talas om det kommande doktorandprojektet inom ramen för forskningsplattormen för Hälsa i samverkan, var hon inte sen att anmäla sitt intresse.

Utöver Anne-Lie Larsson består forskargruppen av Ingela Beck och Eva-Lena Einberg. Biträdande professor Ann-Christin Janlöv är projektledare och den som hade projektidén från första början. Hon menar, precis som Anne-Lie Larsson, att vårdpersonalen behöver få större kunskap för att kunna möta personer som drabbas av sorg.

Det hela blev påtagligt för tre år sedan, då hon själv förlorade sin livskamrat. Hon blev plågsamt medveten om hur den plötsliga förlusten medförde fysisk och psykisk ohälsa i familjen.

– När jag sedan sökte efter forskning om ämnet, så började jag förstå att detta är inget man talar om. Sorg anses bara var något naturligt, och så är det bra med det. Man missar lätt sambandet som kan uppstå mellan sorg och psykisk och fysisk ohälsa.

Hon nämner också flera aspekter som kan påverka sorgeprocessen, som vilken typ av relation personen haft till den avlidna, hur döden inträffade, den sörjandes livssituation och stödet utifrån.

– Särskilt intressant är det att se hur sorgen hanteras bland personer som har hemtjänst. Dessa har redan begränsad hälsa och hör till en grupp som är mer sårbar än de flesta andra.

Men samtidigt som många människor är i behov av stöd, bemöts de ofta av osäkerhet från personalens sida. Anne-Lie Larsson beskriver det som en tyst kultur.

– Inom sjukvården måste vi försöka bryta oss loss från denna tysta kultur. I samtalet är det också väldigt lätt att vårdpersonalen utgår från sig själv och sin egen erfarenhet, men här måste man försöka ställa sig själv i bakgrunden och se den person man har framför sig.

Hon betonar att människor upplever och uttrycker sig olika i sorgen. Den plötsliga förändringen i tillvaron handlar inte enbart om att en närstående försvinner, utan det kan också innebära att hela ens livsvärld blir annorlunda. Ensamheten blir påtaglig, och ens roll och uppgift i vardagen förändras. I vissa fall kan sorgen också ge stresspåslag och leda till kroniska sjukdomar.

– För vårdpersonalen handlar det inte att försöka ta bort sorgeprocessen, utan om att underlätta för personen att återhämta sig. För den drabbade kan det ta hela livet – det där med sorgeår stämmer sällan – men det är viktigt att man får stöd och hjälp.

Det nystartade forskningsprojektet tar avstamp i fokusgruppsintervjuer med sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden som arbetar inom hemsjukvården och hemtjänsten. Öppna frågor ställs, kring hur de uppmärksammar vårdtagare eller anhöriga som drabbats av sorg, och vilka utmaningar de upplever i mötet.

Detta material kommer sedan sammanställas till ett personcentrerat stöd som kan användas i utbildningssammanhang, och även för vård- och omsorgspersonal. Därmed kan de, när de möter en sörjande vårdtagare, vara bättre rustade för att lyssna och prata om sorg.

– Det blir ett sätt att öka och utveckla deras kompetens, så att de känner sig tryggare och verkligen vågar möta vårdtagare och anhöriga i den situation de befinner sig, säger Anne-Lie Larsson.

Ann-Christin Janlöv påpekar att tidsaspekterna alltid har betydelse. Hemsjukvården är, liksom övrig sjukvård, hårt slimmad och ett trångt arbetsschema rymmer inte alltid tid för att sitta ner och bygga förtroendefulla relationer med vårdtagarna.

– Men samtidigt kan vi inte ge upp. Det är snarare mer angeläget än någonsin att sträva efter att förbättra vården. Det gör vi med kunskap.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell

Ämnen

Regioner

Presskontakt

Fabian Rimfors

Fabian Rimfors

Presskontakt Pressansvarig Nyhetsbevakning 044-250 36 61

Relaterat innehåll

Högskolan Kristianstad - för dig som vill ha jobb!

Högskolan Kristianstad är en liten men samtidigt stor högskola samlad på ett campus. Vi är stolta över att vara en av Sveriges mest sökta högskolor och över den mångfald våra 14 000 studenter representerar. Våra ledord är närhet, öppenhet, jämställdhet och respekt.

Högskolan Kristianstad
Elmetorpsvägen 15
291 88 Kristianstad