Förskollärarna kan hjälpa barnen att bli flygfärdiga

Balans, styrka och förflyttning är rörelser som barn behöver öva upp för att bli flygfärdiga. Men många minderåriga riskerar bli stillasittande och vingklippta – om de inte får stöd och hjälp från förskolan. Projektet om förskolebarnens rörelseförmåga går snart in på slutspurten.

– Hopprep! Det är mitt favoritredskap!

Ann-Christin Sollerhed svingar det röda repet och avverkar en rad kvicka hopp mitt på golvet i idrottshallen. Det är inte för intet som hon är universitetslektor i idrott och hälsa. Men rörelse finns i allas våra kroppar, nedärvt sedan urminnes tider. Samtidigt fostras dagens unga, som egentligen skulle ränna runt dagarna i ända, till ett stillasittande liv.

– En studie bland svenska fyraåringar för ett par år sedan visade att barnen stod, satt eller låg stilla under 75 procent av sin tid. Svenska barn har dessutom halkat efter såväl nordiska som de flesta europiska jämnåriga vad gäller rörelse, konstaterar Ann-Christin Sollerhed.

I höstas drog hon, tillsammans med kollegan Jan-Erik Ekberg från Malmö universitet, i gång förskoleprojektet Flygfärdig eller vingklippt. Titeln anspelar på barnens rörelseförmåga – och att de antingen kan uppmuntras eller hämmas i sin aktivitet.

– Vi föds visserligen alla med grundläggande förmågor, men med åren behöver vi utveckla och förfina våra rörelser, exempelvis balansen, förmågan att förflytta oss och att hantera olika föremål.

Tidigare studier visar att aktiva föräldrar ofta har aktiva barn. Men för de barn som kommer från mer passiva hemförhållanden har förskolan en viktig kompensatorisk uppgift. Här behöver förskollärarna vara goda förebilder för rörelse, menar Ann-Christin Sollerhed.

– Tyvärr sker det alldeles för sällan. Visst finns det många rörliga förskollärare, men en stor del är också inaktiva. Och många anser nog inte att rörelse ingår i de pedagogiska uppgifterna.

Ann-Christin Sollerhed tycker att det är skrämmande att så lite rörelse ingår i förskolan, och hoppas att rörelse ska ges mer plats i både samtalen och aktiviteterna.

Aktiva barn har lägre skadefrekvens

Själv blev Ann-Christin Sollerhed tillfrågad att ta fram fakta kring rörelse, som stödmaterial till den nya läroplanen för förskolan 2019. Hon lade mycket tid och arbete på att visa forskningsresultat kring hur ofta, hur mycket och hur intensivt barnen bör röra sig. Men när en del av resultaten visade på behovet av mer rörlig tid i förskolan på bekostnad av skärmtid, stötte det på patrull.

– Det kändes som att jag blev censurerad. Det blev en konflikt mellan råden om rörelse och de nya målen med digitalisering i förskolan, som nästan per automatik innebär stillasittande.

En missuppfattning är också att barnen själva, helt automatiskt, rör på sig. Många förskollärare tycker sig se att barnen konstant håller i gång när de är utomhus. Men i själva verket sitter de långa stunder stilla på en trehjuling eller i sandlådan.

Och sällan uppmuntras barnen att töja på reviret och utmana sina kroppar. Hon menar att det, bland många förskollärare och andra vuxna, snarare råder rörelserädsla.

– Man är orolig för att barnet ska skada sig eller komma hem med skrubbsår, och slänger därför in ett: ”Nej! Akta dig! Gå ner!”

I själva verket har de barn som sällan springer runt eller klättrar i träd förhållandevis hög skadefrekvens. När något oväntat händer är de oförberedda och har svårare att hantera situationen. De barn som däremot får träna sin rörelseförmåga har en annan kroppskännedom och klarar sig bättre. De tillåts bli flygfärdiga.

”Häftigt att se barnen släppa loss”

I den pågående studien ingår fem förskolor runtom i Skåne. Som forskningsledare har Ann-Christin Sollerhed träffat personalen vid flera tillfällen för att ta del av deras gemensamma samtal kring rörelse.

En fråga som diskuterats är vad en sexåring anses för rörelseförmåga när förskoleåren är över. En del har blivit överrumplade av frågan, andra har svarat: ”att kunna klä på sig själv”.

– Man blir helt matt … Om jag själv fick frågan skulle jag svara: Att klättra obehindrat i träd och balansera mellan sviktande trädgrenar. Att hänga i armarna och känna att kroppen orkar. Att springa fort och känna hur benen bär, att stå på händer … Självklart är alla inte födda till hjulare. De behöver förebilder och hjälp, så att de kan få uppleva segern när de lyckas.

För att ge förskollärarna inspiration bjöd hon in ett hundratal förskolebarn till idrottshallen på campus strax före jul. Där fick de klättra, balansera, hoppa, krypa medan förskollärarna tittade och assisterade.

– En del av förskollärarna var lite osäkra: vågade de verkligen låta barnen göra allt detta? Men de flesta tyckte att de var häftigt att se barnen släppa loss.

Hon har också märkt att förskollärarna, under det gångna året, gradvis blivit mer medvetna och frimodiga i sina resonemang kring rörelse. De har också fått skriva egna loggböcker och dokumentera barnens rörelse på film för att inspirera varandra. En av de utvalda förskolorna har rentav beslutat sig för att bli en rörelseförskola.

Själv ser Ann-Christin Sollerhed både pessimistiskt och optimistiskt på framtiden, vad gäller barns rörelseförmåga.

– Ja, det är både och. På landets förskollärarutbildningar är det alldeles för lite diskussioner om barns rörelse. Samtidigt har jag ju märkt att det går att göra förskollärarna entusiastiska när man väl tar upp ämnet. Projektet visar att det faktiskt går att få med dem på tåget.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell

Forskare studerar om barnen är flygfärdiga eller vingklippta