Den döda kanariefågeln i gruvan

Forskare, lärare och ledningsrepresentanter från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningarna TTELA och Bohusläningen. Den här gången är det Laurence Piper, professor i statsvetenskap, som varnar för konsekvenserna av bostadssegregationen.

Som sydafrikan som arbetar här tycker jag att Sverige är ett fantastiskt land. Hög sysselsättning, högteknologiska industrier, prisvärd utbildning med hög kvalitet, bra sjukvård och sociala tjänster, utmärkta kollektivtrafiksystem, fantastiska, kosmopolitiska städer och enkel tillgång till berg och sjöar och havet. Det här är saker som sydafrikaner bara kan drömma om.

Men det finns ett problem som både Sydafrika och Sverige måste lösa: segregationen. Med segregation menar jag att olika sociala grupper – särskilt vad gäller ras, etnicitet och religion – bor i olika delar av staden. Även om segregation är ett relativt nytt problem i Sverige, har det länge varit ett stort bekymmer i Sydafrika.

Vår erfarenhet är att segregation är ett symptom på mycket djupare sociala sjukdomar. Vi har också lärt oss att när den väl har etablerat sig är den extremt svår att övervinna.

I Sydafrika är bostadssegregation ett arv från apartheid: ett auktoritärt system med vit överhöghet där 10 % av befolkningen dominerade resten. Under 1960-talet, när systemet var som mest etablerat, deklarerade apartheidregimen att städerna var platser avsedda för vita. Svarta människor fick inte tillträde om de inte hade ett "pass" för att arbeta där.

Efterfrågan på svarta människor som arbetskraft i fabrikerna innebar till slut att det blev omöjligt att hålla dem utanför staden och samtidigt få ekonomin att växa. Då ändrades politiken från att hålla svarta människor utanför, till att få svarta och vita människor att bo i olika delar av städerna.

Efter 1994, när demokratin till slut kom till landet, avskaffades den rättsligt påtvingade rassegregationen i Sydafrika. Sedan dess har vi kunnat se en viss förändring av bostadsmönstren. Detta har dock främst begränsats till svarta familjer med hög social mobilitet som flyttar in i rikare och historiskt sett vita områden.

På grund av ekonomiska skäl, samt att bostadsmarknaden är helt marknadsstyrd, har desegregationen i Sydafrika blivit asymmetrisk. Rika (och tidigare bara vita) områden har blivit mer uppblandade, medan fattiga (och tidigare svarta) områden förblivit överväldigande svarta.

Inte nog med att bostadssegregationen finns kvar i Sydafrika trettio år senare; den är dessutom kopplad till många av de sociala problem som fanns under apartheidtiden. Fattiga invånare kämpar för att få tag på anständiga jobb. Får de tag på ett arbete måste de ofta pendla längre sträckor eftersom de nästan alltid bor långt från stadskärnan. Fattiga områden har nästan alltid sämre skolor, vårdinrättningar, färre polisstationer och socialtjänst samtidigt som de har fler sociala problem.

Segregationen i Sydafrika ser visserligen inte likadan ut som den gjorde för trettio år sedan, men den består fortfarande. Dessutom förblir den både ett symptom på och en orsak till bredare sociala problem, i det här fallet den svarta majoritetens fattigdom som är fortsatt utbredd långt efter apartheidsystemets fall.

Så även om segregation är en relativt ny fråga i Sverige, är lärdomen från Sydafrika att när den väl har etablerat sig är den mycket svår att bli av med. Detta beror på att segregation aldrig bara handlar om att grupper väljer att leva åtskilda. I stället är den ett symptom på andra samhällsproblem där identitet är kopplad till tillgång till saker som utbildning, jobb, sjukvård och transporter.

Bostadssegregationen är som den döda kanariefågeln i gruvan. Den är ett varningstecken på djupare sociala problem som kan hota de framsteg som gjort Sverige fantastiskt.

Laurence Piper
Professor i statsvetenskap
Högskolan Väst

Publicerad i TTELA och Bohusläningen den 10 december 2022