Forskarkrönika: Mannen i den bruna kavajen

Forskare från Högskolan Väst skriver regelbundet krönikor i tidningen TTELA. Denna gång är det Fredrik Sunnemark, docent i idéhistoria som skriver om problematiska kulturer och behovet av att stå upp mot dem.  

För kanske femton år sedan var jag på en vetenskaplig konferens. En ung kvinnlig doktorand presenterade sin forskning. Vi var ungefär tjugo åhörare i rummet. Längst ner i ena hörnet satt en man i övre medelåldern. Brun manchesterkavaj, gråsprängt skägg, bakåtlutad, det ena benet över det andra, en arm vilade över stolskarmen. Han lyssnade med ansiktet upphöjt, så att han liksom kunde titta ner på presentatören. Hon var märkbart nervös, kanske var det första gången hon presenterade på en konferens. Men hon tog sig igenom det.

Direkt efteråt vände sig sessionsledaren mot rummet och undrade om det var någon som hade en kommentar eller fråga. Den tillbakalutade mannen i hörnet vek lojt upp den arm som inte vilade mot stolskarmen och sträckte upp ett pekfinger i luften. ”Som senior professor”, sa han släpigt, ”känner jag mig förolämpad av din presentation”. Rummet blev tyst. Doktoranden tittade ner i marken.

Vad som hände direkt därefter minns jag inte längre. Men jag har många gånger återvänt till denna händelse i tanken. Kommentaren. Tystnaden. Min egen tystnad. Doktorandens blick ner i golvet.

Det är inte bara inom akademin han finns, den här mannen. Han finns lite varstans i samhället. På arbetsplatser, i media och i bostadsområden. Vi känner säkert alla igen honom.

Vad fick honom att vilja tillintetgöra henne på det viset? För det var det han ville. Han visste det. Hon förstod det. Hela rummet förstod det. Han ville tydligt markera att det var en förolämpning att han hade behövt lyssna på det hon hade att säga.

Det kan naturligtvis handla om individuella psykologiska mekanismer. Jag kände honom inte då, och känner honom inte nu. Men det finns också något annat där. Något som handlar om kultur. En kultur som möjliggjorde hans uttalande och en kultur som tyst tillät den.

Akademin har en egen kultur, men den är inte skild från det övriga samhället. Den innehåller mycket som är gott och bra, men den har också sina problem. Hierarkier och kotterier, maktpositioner och skyddade privilegier, och en tystnad som många gånger är svår att utmana. Lägg därtill stora egon och narcissistiska själar. Akademin måste därför, precis som alla andra arbetsplatser, titta sig i spegeln varje dag.

Problem försvinner inte för att man inte talar om dem. Problematiska kulturer förändras inte om ingen säger ifrån. Mannen i den bruna kavajen finns överallt i samhället. Och han sitter bakåtlutat kvar i stolen så länge ingen ruckar på honom. 

Publicerad i TTELA den 28 augusti 2021