Nyhet -
När friktionen blir en kraft för förändring
Motsättningar och kollektiv kreativitet står i centrum för Maria Spantes forskning. Hon är nybliven professor i informatik med fokus på arbetsintegrerat lärande vid Högskolan Väst och vill stärka verksamheters förmåga att förstå sina egna utmaningar. Hon undersöker hur människor kan utveckla sina arbetssätt, sin digitala kompetens och sin gemensamma handlingskraft – även när det skaver.
Maria Spantes akademiska resa har gått från tidiga VR-studier, där hon undersökte hur människor kunde samarbeta i omslutande virtual reality, till verksamhetsnära forskning med fokus på digitalisering och organisatorisk utveckling. Nu rör hon sig mycket i statliga och kommunala organisationer och stort fokus har legat på skolan. Där har digitala verktyg som lärplattformar och surfplattor fått en central roll.
– Skolan är en av samhällets viktigaste verksamheter, den berör både barn och vuxna i deras vardag. Hur kan den bli rättvis, upplyftande och kreativ för både elever och lärare? säger Maria Spante.
I sitt förändringsarbete ser hon tydligt hur skolor brottas med allt från resursneddragningar till organisatoriska frågor. Just därför ser hon skolan som en miljö där samskapande och gemensam analys gör verklig skillnad.
– Där kan forskningen göra samhällsnytta för flertalet människor, säger Maria. Min roll är att bidra med metoder, teorier och processer som gör det möjligt för professioner att studera sina utmaningar och skapa lösningar.
Med Cultural-Historical Activity Theory (CHAT) och Change Laboratory-metoden arbetar Maria Spante nära yrkesgrupper som vill förstå varför deras vardag ser ut som den gör – och hur de tillsammans kan förändra den. Metoden innebär att deltagare gemensamt identifierar och analyserar de motsättningar som finns i verksamheten, det kan exempelvis handla om frustration över politiska beslut eller en fragmenterad organisation. Sedan följer ett kollektivt arbete där deltagarna utformar och testar nya lösningar utifrån de identifierade problemen. I utvecklingsprocesser som ofta börjat i frustration eller motstånd arbetar hon tillsammans med grupperna för att utforska och formulera de dilemman som finns.
– En viktig slutsats är att det ofta är i ”skaven” som utvecklingskraften finns. Det är när vi inte är överens som något händer. Det obehaget kan bli motor för kreativitet – om man får stöd att arbeta med det, säger Maria.
Vad är det som driver dig?
– Jag drivs av en grundläggande nyfikenhet på hur människor kan skapa förändring. Det finns något djupt hoppfullt i kollektivt handlande – i att se hur grupper identifierar problem, delar erfarenheter och tar gemensamma steg framåt.
Flera kommuner har tack vare processen hittat sätt att organisera sitt arbete mer hållbart och navigera komplexa frågor där många perspektiv behöver rymmas, och har kunnat förbättra både användning av digitala verktyg och lärande utan att belasta personalen. Deltagarna beskrev att de fått nya sätt att förstå och arbeta med konflikter, något som stärkte deras gemensamma och fortgående utvecklingsarbete. Att sådana skiften är möjliga är en av anledningarna till att Maria fortsätter fördjupa sin forskning om gemensam handlingskraft och arbetsintegrerat lärande. Hon ser just relevansen och nyttan för samhällsutvecklingen i stort som själva poängen med sitt arbete.
Finns det något problem du drömmer om att lösa?
– Jag drömmer om att bidra till mer rättvisa verksamheter där människor upplever det meningsfullt att vara och utvecklas. Stora drömmar, javisst! Men jag tänker inte att ’jag’ ska lösa problemen. De här frågorna kräver kollektiv förmåga och vilja.
Bredvid samhällsengagemanget är tron på den gemensamma kraften den röda tråden i Maria Spantes arbete.
– Samverkan bygger på att vi är olika: olika kompetenser, olika bakgrunder, olika sätt att se på världen. När vi förenas kring en gemensam utmaning i riktning mot en vision om att det kan bli bättre uppstår handlingskraft som ingen av oss hade kunnat skapa ensam. Den kraften inspirerar mig varje dag.
Efter tre decennier av forskning tar hon nu steget in i professorsrollen. Men själv beskriver hon det snarare som ett formellt erkännande än en ny riktning.
– Professorskapet innebär ett större formellt ansvar, men mycket av mitt arbete fortsätter i samma riktning som tidigare tillsammans med kollegor, studenter och samverkanspartners.
Hur var din väg till att bli professor?
– Min akademiska väg har varit en lång, krokig och fantastisk resa. Jag började som adjunkt för snart 30 år sedan, fortsatte som doktorand och sedan lektor. Gemensamt för alla steg är att de formats genom samverkan. Min resa mot professorskompetens är egentligen en berättelse om kollektiv kraft. Jag har alltid tagit de viktigaste stegen ihop med andra.
Det Maria Spante uppskattar mest med Högskolan Väst är den starka samverkanskulturen där forskning och praktik möts naturligt och den internationella öppenheten är stor.
– Högskolan Väst är en plats där akademi och arbetsliv knyts samman i gemensamma projekt och processer. Det arbetsintegrerade lärandet vävs därför in i både undervisning och forskning. Det är också en plats där man drivs av övertygelsen om att vi kan bidra till att göra världen bättre, utmaningarna till trots – och det känns helt rätt för mig, avslutar Maria Spante.
