Ungdomar med funktionshinder behöver bättre stöd inför vuxenlivet

För att underlätta övergången till vuxenlivet för ungdomar med funktionshinder behövs ett mer individanpassat stöd, gärna som hålls ihop av en och samma person. För att stärka dessa ungdomar och deras vårdnadshavare och för att möta de utmaningar och behov som finns under övergången, behövs också mer information.

Nyligen publicerades avhandlingen Mind the gap. Transition to adulthood – youths’ with disabilities and their caregivers’ perspectives, av Elisabet Björquist anställd vid Högskolan Väst och som disputerat vid Lunds universitet. Det övergripande syftet med denna avhandling var att få en djupare förståelse av hälsa och välbefinnande, utmaningar och behov under övergången från barndom till vuxenliv för ungdomar med funktionshinder och deras vårdnadshavare.

- Övergång till vuxenlivet kan vara en komplicerad period för alla men ungdomar med funktionshinder kan behöva särskilt stöd för att kunna övergå till ett så självständigt vuxenliv som möjligt, säger Elisabet Björquist som i sitt tidigare yrkesliv har arbetat inom olika verksamheter för barn, ungdomar och vuxna både med och utan funktionedsättning.

Stärka deras självständighet
Den övergripande slutsatsen visar att det behövs mer information och stöd. Både ungdomar och föräldrar uttryckte en önskan om individanpassat stöd som ges av en person för att underlätta övergångsperioden. Resultatet kan göra det möjligt för yrkesverksamma att utveckla och förbättra riktlinjer för stöd, habilitering och sjukvård i ungdomars övergång genom att använda sig av bästa praxis.

- För att underlätta för ungdomar att flytta från en mer familjecentrerad service till en mer personcentrerade service för vuxna, måste deras självständighet stärkas genom att involvera dem i sin egen övergångsplanering tidigt.

En signifikant skillnad återfanns i vilka problem ungdomar såg som störst jämfört med vad deras vårdgivare identifierat som sin ungdoms problem. Ungdomarna oroade sig för att hantera sin ekonomi, transporter och att söka arbete medan deras vårdare trodde att deras ungdoms främsta problem handlade om till exempel att duscha och gå på toaletten.

- Resultat från föräldraintervjuerna visade att de upplevde det stressande att koordinera stöd och alla kontakter med ny information och nya kontakter inför sina barns övergång och de önskade ibland handgripligt stöd med t ex ansökningar eller annat.

Två olika studier
Avhandlingen består av två studier. Dels har ett fokus varit ungdomar med CP-skada och deras föräldrar där intervjuer med ungdomar i åldern 17-18 år och ett antal föräldrar har genomförts. Dels har en studie gjort med fokus på framtidsutsikterna för invandrarungdomar med funktionshinder och deras föräldrar/nära anhöriga. Genom frågeformulär i kombination med öppna frågor har intervjuer genomförts med ungdomar i åldern 13-24 år med olika funktionshinder och ett antal mödrar, fäder och syskon. Familjerna var alla invandrare med ursprung från Mellanöstern och de flesta av dem hade bott i Sverige i mer än fem år.

- Någon jämförelse har inte gjorts mellan de olika ungdomsgrupperna men kärlek, kamrater och åldersadekvata aktiviteter - sådant som andra ungdomar brukar göra på fritiden - var viktigt men svårt för ungdomar i båda studierna. Dock pratade ungdomarna med invandrarbakgrund om äktenskap och barn vilket oroade både dem och föräldrarna, säger Elisabet Björquist.

Elisabet Björquist pekar också på ett viktigt biresultat i studien som kan försvåra den första kontakten kring stöd och rehabilitering:

- Man kan se att vårdnadshavarna med invandrarbakgrund har svårare att känna sig bekväma med begreppet intellektuell funktionsnedsättning och behöver mer hjälp att förstå sin ungdoms tillstånd och hjälp med att förklara det för anhöriga.

Kontakt:
Elisabet Björquist, 0730-7073 70, elisabet.bjorquist@hv.se