Stöttepelarens ordförande Karin Fridell Anter nominerad till Raoul Wallenbergs stora pris

Allt sedan den stora flyktingvågen 2015 har flyktingar och de som arbetat med flyktingar varit nominerade till ungdomspriset Ungt kurage och det ”stora” priset.

I år 2021 är Karin Fridell Anter en av de nominerade. Hon är en av dem som hösten 2016 kände att något måste göras för att ändra politiken när det gäller de ensamkommande ungdomarna som kom 2015. Hon engagerade sig i den nystartade facebookgruppen Stoppa utvisningarna till Afghanistan! och blev snabbt en av de drivande personerna där. Ett år senare drev hon grundandet av Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar, där hon sedan 2019 är ordförande. I december 2020 var hon en av initiativtagarna till bokprojektet Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021. Den finns på nätet och kommer ut i tryckt upplaga hösten 2021.

Karin drivs av civilkurage, dvs. att frivilligt utsätta sig för obehag för att göra sådant som måste göras. Hennes viktigaste drivkraft är människors lika värde. Hon arbetar för rättssäkerhet i asylprocessen, mot utvisningar till krigets Afghanistan och med stöd till unga människor som drabbats eller riskerar att drabbas av detta.

Så här säger hon själv:

”Utgångspunkten i allt det jag arbetar med är mänskliga rättigheter och kravet på en rättssäker asylhantering. Detta gäller det övergripande arbetet, där jag och mina medarbetare försöker uppmärksamma rättssäkerhetsbrister och brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. En viktig del av detta är att skapa medvetenhet om det katastrofala säkerhetsläget i Afghanistan. Flera FN-organ och internationellt erkända forskningsinstitutioner bekräftar att säkerhetsläget i Afghanistan är mycket dåligt och dessutom instabilt. Men Sveriges migrationsverk gör bedömningen att ungdomar utan nätverk kan skickas dit utan risk, och att personliga hot inte behöver tas på allvar.

Kampen för mänskliga rättigheter är också grunden i det hjälparbete som jag gör genom Stöttepelaren och i mina många direkta kontakter med utsatta ungdomar. Deras rättigheter har kränkts genom rättsosäker asylhantering och andra försummelser från samhällets sida, och vi gör vad vi kan för att stötta dem att ändå orka leva och bibehålla sitt hopp och sin självrespekt.

De utmaningar vi möter är framför allt motståndet hos större delen av samhället. Vi är kanske 100 000 personer som på ett eller annat sätt arbetar för de ensamkommande ungdomarna, men vi har mycket svårt att nå ut i massmedia och bli tagna på allvar. Bristen på information och seriös debatt leder i sin tur till att större delen av svenska folket är – eller förefaller vara – ovetande om den humanitära katastrof som pågår och den brist på rättssäkerhet som ligger bakom katastrofen. Andra känner till vad som händer men tar det inte på allvar, och en del har en främlingsfientlig grundsyn som gör att de inte bryr sig.

En annan utmaning finns på det personliga planet. Vi tvingas bevittna hur våra vänner och de barn som vi tagit till oss slits bort på grund av myndighetsbeslut eller bryts ned av väntan och osäkerhet. Vi brottas ständigt med känslor av otillräcklighet inför att inte kunna förhindra det som sker. Vi inom civilsamhället har inga skyddsnät i form av handledningssamtal eller möjlighet till sjukskrivning när sorgen och stressen blir för stor. Att stötta varandra är därmed en viktig del av vårt arbete.”

Läs också presentationen i Den onödiga flyktingkrisen.