Långsiktig passivitet ska kunna likställas med aktivt vårdnadssabotage -Juristpunkten

Långsiktig passivitet ska kunna likställas med aktivt vårdnadssabotage

De flesta som läser denna artikel är medvetna om att det krävs vissa kriterier för att tingsrätten ska döma till ensam vårdnad. Förenklat är att man pratar om långvariga samarbetsproblem och djupgående kommunikationsbrister hos den ena eller hos båda parterna. Man brukar benämna det som aktivt vårdnadssabotage.

Men i en inte allt för liten del av alla fall så handlar det istället om en passivitet hos en ena parten. En medveten, utstrukturerad passivitet som undgår de uppsatta kriterierna och på så sätt faller utanför bedömningen.

Vid ansökan om rättsskydd kräver försäkringsbolagen ett konkret bestridande från motparten. I tingsrätten krävs likaså en inställning från motparten för att processen inte ska avstanna. Vad gör man då när en motpart håller sig undan och drar ut på processen till bristningsgränsen?

När jag började processa i den här typen av mål så upplevde jag tingsrätten som mycket försiktig med att göra bedömningar av parter som frångick de vanliga kriterierna, såsom att vägra samarbeta, skriva under handlingar osv. De hade minimala umgängen med sina barn och höll sig helt passiva resterande av tiden. Den aktiva parten försökte på alla tänkbara sätt att få den passiva parten att engagera sig och agerade nästan som två vårdnadshavare i dennes utevaro. Och då den passiva parten inte aktivt saboterade vårdnaden så ansåg inte domstolen att det fanns grund för att döma till ensam vårdnad. Ett moment 22. Tyvärr har detta fenomen växt genom åren och jag har mött fler och fler klienter som desperat försöker få den andra vårdnadshavaren att engagera sig utan att lyckas och slutligen ansöker om ensam vårdnad som en sist utväg. I nio fall av tio har talan fallit då det inte kunnat påvisas ett aktivt sabotage.

Därför blev jag glatt överraskad när jag var uppe i ett sådant mål för en dryg månad sedan och domaren vände sig till motparten och uppmanade denne att öppna ögonen och börja engagera sig i sitt barn. Domaren talade vidare om att det är inte bara aktivt sabotage som beaktas vid bedömningen av vårdnadsfrågan utan att även långsiktig passivitet som kan likställas med aktivt sabotage och då leda till samma bedömning.

Domaren menade att passivitet inte ska kunna utgöra någon immunitet från de vanliga kriterierna utan ska bedömas lika som aktivt sabotage då faktiskt resultatet för huvudpersonen i processen, nämligen barnet, blir precis likvärdigt i slutändan och det är där som fokus ska ligga.

Jag hoppas nu att fler domare följer efter och tänker ”outside the box” i den här typen av mål, om så inte för rättssäkerhetens skull som för alla barn som hamnar i kläm för att antingen mamma eller pappa inte nådde upp till kriterierna för aktivt vårdnadssabotage.

Av: Jur kand Linda Bohlin

Juristpunkten