Gittan Jönsson ny utställning på Marabouparken konsthall

Gittan Jönsson, Parallella linjer

Marabouparken konsthall
9 mars–19 juni 2016

Inbjudan till pressvisning: tisdag 8 mars kl. 10, osa till niki.kralli@marabouparken.se
Vernissage: tisdag 8 mars kl. 17–20

För mer information och pressbilder vänligen kontakta:
Kommunikatör Niki Kralli: niki.kralli@marabouparken.se, tel. 0702029084

Gittan Jönsson, Parallella linjer

–Tycker du fortfarande att det är rätt att göra uppror?
–Idag tycker jag att det är viktigare att städa upp.

I Gittan Jönssons konst får vi ta del av kvinnorörelsens krav på jämlikhet, konstbegreppets upplösning och damer som städar upp i hemmet, konsten och i världen. Med återkommande teman kring maktstrukturer och sociala relationer ter sig Jönssons verk lika egensinniga och starka som brännande dagsaktuella. Utställningen på Marabouparken konsthall är den första större retrospektiva presentationen av Gittan Jönssons konstnärskap och kulminerar med den nya filmen Parallella linjer där hon är på spaning efter spåren av den feministiska rörelsen i Stockholm och Berlin och frågar sig – vad blev av alla ansträngningar och aktioner?

Gittan Jönssons konstnärskap spänner över drygt sex decennier. Hon är en konstnär som berör, som vågar vara politisk och personlig och låta stora skeenden löpa parallellt med små. När 1960-talet övergick till 1970-tal hade flera av Stockholms unga konstnärer ett par turbulenta år bakom sig och kvinnorörelsens uppror att det personliga är politiskt framför sig. Gittan Jönssons konstnärskap synliggör hur skiftet tog sig uttryck. Genom affischkonst, illustrationer, teckningar, måleri, skulptur och film har hon sedan 1960-talet fångat tidens tankar och konstens möjligheter. Hon botaniserar bland stilar och uttryck och låter sig aldrig inringas eller bli tydligt identifierbar. Med ett febrilt intresse för vad som pågår i världen och i bildens många möjliga uttryck står det aldrig stilla.

I takt med att Gittan Jönsson under 1970-talet fick sina första barn växte insikten om den rådande ojämlikheten mellan könen och konstvärldens diskriminering av kvinnor, flyttades fokus från hennes tidiga politiska engagemang till kvinnorörelsen. Mot slutet av 1970-talet var Gittan Jönsson med att ordna Kvinnokulturfestivalen vilken följdes av en av de stora manifestationerna för feministisk konst – Vi arbetar för livet på Liljevalchs 1980. Genom Gittan Jönssons alter ego Dammsugerskan tog hon den feministiska kampen vidare i sin iver att inte bara ta bort damm i största allmänhet utan städa i större sammanhang – förbättra världen, riva murar och göra miljön och luften renare och lättare att andas – i konstvärlden och i omvärlden. Under sina uppdrag gör hon rent bland Anders Zorn, Bamse, Pablo Picasso, Charlotte Gyllenhammar, Marie-Louise Ekman eller Sonia Åkesson och andra svårstädade utrymmen.

Kvinnor i hemmiljöer, med diskborste eller målarpensel, dyker upp i Jönssons verk i olika skepnader som i Självporträtt (1977) eller i skildringen av Den ensamma mammans semester(1972) där hon med dammsugaren som enda sällskap sitter ensam kvar vid fönstret och längtansfullt ser ut på vägen som leder ut i världen. Den städande kvinnan har ibland uppfattats som banal, ibland varit förlöjligad och ofta förbisedd, såväl i konsten som i samhället. Men det är en figur som Gittan Jönsson lånat sig av vid flera tillfällen. Inte minst i den numera ikoniska målningen Diskkasterskan (1978) som på samma gång är en uppgörelse och en hyllning till både sin diskustävlande pappa som till sin mamma som var hemmafru och vars roll stod för vardagens trivialiteter, det som aldrig gav några rubriker – disken och dammsugningen.

Som många kvinnliga konstnärer i sin generation har Gittan Jönsson gått in för att öppet skildra sina egna erfarenheter och kvinnors osynliga historia. Prinsessor utan panik (2005-2007) är ett senare exempel på en drabbande och träffsäker brevväxling i serieform mellan Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander som beskriver 1970-talets feministiska kamp och konstvärldens gubbighet.

Gittan Jönssons måleri har sedan 1970-talet genomgått många faser och fungerat som ett sätt att filtrera världen och som en plats för att reflektera över den egna situationen. Det var filmen som på allvar öppnande upp för ett nytt bildspråk och en koncentration på måleriet. Som rekvisitör och assistent till bl a Carl-Johan och Marie-Louise De Geer (Ekman) i filmen Hallo Baby och till Jan Troell fick hon upp ögonen för blandningen av illusoriska och autentiska verkligheter. Verket Tiden och rummet från 1975 är ett av många exempel på hur hon använder bildrummet som en scenografi för att förmedla upplevelsen av inre spänning och konflikt. I senare målningar ser man ett intresse för formen. Hennes omvärldspolitiska engagemang finns där, liksom det självrefererande, men nu orienterat mot olika måleriska strategier. Kartor och diagram blandas med inslag av abstrakt måleri och partier av flödande färg. Stilar som tidigare varierats i olika målningar återkommer som delar i enskilda arbeten som i målningen Mah-Jongfrån 2014.

Gittan Jönssons konstnärskap påminner om hur vardagslivets organisation har präglat vårt samhälle. Dammsugare och delad vårdnad. Historia och realpolitik. Konsumtion och socialistiska utopier. Hennes verk vittnar om ett aktivistiskt engagemang och existentiella frågor. Gråta, förlåta. Och med humor som vapen; fortsätta teckna.

____

Gittan Jönsson (f. 1948) utbildade sig vid Konstfack i Stockholm 1967–1972 och debuterade 1978 på Galleri Händer i Stockholm och Malmö. Hennes verk har visats på flertalet utställningar i Sverige b.la. Galleri Leger i Malmö, Bohusläns konsthall, Konstakademin och Liljevalchs i Stockholm, Skövde konsthall, Ystads Konstmuseum, Göteborgs Konstmuseum och Dunkers Kulturhus. Gittan Jönsson har även gjort offentliga utsmyckningar och skrivit ett antal böcker såsom Historieboken (1970), Prinsessor utan Panik (2009) med Kristina Abelli Elander och Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag (2011). Jönsson är representerad på Moderna Museet, Nationalmuseum, Göteborgs konstmuseum, Arbetets museum i Norrköping, Borås konstmuseum, Statens Konstråd m.fl. Idag bor och arbetar hon i Brantevik och Berlin.

Marabouparken är en institution som arbetar med den samtida konsten.
Det gör vi genom ett rikt och omväxlande program bestående av utställningar, seminarier, samtal, visningar och publikationer som ställer konsten i relation till andra sammanhang. Med samtidskonsten som utgångspunkt vill vi också synliggöra det offentliga rum vi verkar i, där Marabouparken som historiskt monument utgör ett naturligt avstamp.

Följ oss på Facebook och Instagram