​Många chefer ser … men få bryr sig

Vi har träffat Max Hamberg som på kort tid gick ifrån att äga och driva en Inter Sport-butik med god lönsamhet till att bli marknadschef för elektronikkedjan Expert. Då var han 29 år gammal och framgångarna hade gjort honom ostoppbar, jobbmässigt gick det bra men det fanns saker som gjorde att han inte fick alla med sig. På inrådan av sin dåvarande chef Björn Abild, genomgick han ett ledarutvecklingsprogram hos Kvinnokompetensen. Såhär tio år i efterhand har vi frågat vad det har betytt för honom.

Kvinnokompetensen startades för mer än 25 år sedan som en aktiv vapendragare, chefsrekryterare och ledarskapsutvecklare, till kvinnan i näringslivet och under åren har många kvinnor vittnat om värdet av vår support. Det paradoxala är dock att fler och fler män närmat sig Kvinnokompetensen för att pusha sin egen utveckling. Att vara både kvinnans och mannens bästa vän känns helt underbart! Vi har alltid sagt att ”blandat är bäst” och när nu fler män utvecklar sig själva så plöjer de också mark för att det blir lättare för kvinnor. Möt här nu en av dessa modiga och framåtriktade män, Max Hamberg, och hör hans story!

”Jag var rätt okritisk till mig själv och tyckte att jag visste bäst, jag gjorde mycket bra men det fanns situationer då mitt ledarskap inte var bra.”

Jag hade lite av en ”ass hole-mentalitet”. Det var förstås inget jag tyckte själv. På den tiden kunde jag tycka att människor var rätt korkade. Jag sade det aldrig rätt ut men jag minns hur jag på förhand kunde bestämma mig för att det skulle bli ett ”skitmöte”. Jag satte mig oftast längst bak i mötesrummet med korslagda armar och höll tyst. Jag trodde inte att min inställning märktes och ville inte heller lyssna till vad andra hade att säga. Men när man är naiv ser man det inte på det sättet, då tycker man att det är någon annans fel när det går snett. Man hittar på undanflykter och ursäkter till varför det inte går bra.

En skräckblandad upplevelse

Första mötet med Anna Eliasson Lundquist, VD och grundare av Kvinnokompetensen var en våldsam upplevelse. Hon var så otroligt rättfram, så ”all over the place” och man blev liksom inte av med henne heller, hon släppte aldrig taget. Men eftersom jag alltid varit en ”sucker” för utveckling tog jag programmet på allvar. Då mitt beteende inte alltid stämde med min självbild fick jag övningsuppgifter, som t.ex. att sätta mig längst fram i mötesrummet, och istället för att tiga fick jag i uppgift att börja med att säga vad jag tyckte. Då kunde jag inte känna varför detta skulle vara bra för mig, jag kunde inte göra den kopplingen. Det förstod jag inte förrän långt senare när insikten kom och det är den som gör att man börjar förändras, att man går från någon slags naivitet till erfarenhet.

När jag började agera annorlunda på mötena märkte jag hur det öppnade upp för en diskussion som gav folk en chans att hantera min energi och mina åsikter, då landade det oftast i något helt annat än jag hade förväntat mig. Det är inte den som är smartast som ”vinner” utan det är den som är mest förändringsbenägen. Att vinna är inte alltid att få sin vilja igenom utan det är att komma vidare, att utvecklas.

Samma drivkrafter idag

Tidigare hade jag inte ord för mina drivkrafter, de fanns ju där men jag kunde inte sätta ord på dem. För att kunna göra det behövs reflektionsverktyg. Att kunna zooma ut, ta ett steg tillbaka … utvärdera. Varför blev det här bra och varför blev det här dåligt? Och det är först när man lär sig mer om sig själv som man verkligen kan dra nytta av den kunskapen.

Såhär i efterhand kan jag se att jag var extremt naiv då, allt var svart eller vitt. Men det intressanta är att jag har precis samma drivkrafter idag som jag hade då, enda skillnaden är att jag kanaliserar dem på ett helt annat sätt. Det händer att jag faller tillbaka i dåliga beteenden ibland fast jag upptäcker det snabbare och kan lättare identifiera vad det är som triggar dem.

Avgörande verktyg

Hade jag inte fått de verktyg jag fick då, vet jag faktiskt inte var jag hade varit idag. Jag befann mig i en uppåtspiral rent karriärmässigt men jag är säker på att jag förr eller senare hade nått en punkt då det hade vänt. Jag är glad över att jag fick de insikterna extremt tidigt och extremt snabbt. Det tänker jag ofta på.

Vilka verktyg är det?

Det mest avgörande jag fick var reflektionsverktyget, att fatta beslut ifrån ett magperspektiv. Det har gjort att jag har kommit fram till att jag bara ska jobba med människor jag gillar och respekterar. Det skall vara roligt att gå till jobbet!

Jag tackade nyligen nej till att gå in i ett bolagsförvärv av den anledningen. Allt var rätt, det var rätt bransch, rätt produkt, rätt tajming men så träffade jag ägaren och kände precis det där … först kunde jag inte sätta fingret på vad det var, det var bara en känsla … Men vid närmre eftertanke var det två delar jag spårat på. Dels liknande han mig när jag var 29, han hade ett oskönt sätt att tolka det jag sade, han lyssnade inte och han kvitterade inte det jag sade. Det fanns ingen ömsesidighet och sedan var det hans okunskap när jag började ställa frågor. Jag valde att inte gå in i den affären och det beslutet fattade jag utifrån ett magperspektiv. Det var det som Kvinnokompetensens coacher hade försökt få mig att göra för tio år sedan, att fatta beslut med just känslor. Mitt gamla jag hade gått in i den affären eftersom det utifrån ett logiskt beslut hade varit rätt att göra det och för att det hade ingått i min ”plan” att göra det.

”Tvärtom-redskapet” har jag också väldigt mycket nytta av, att våga gå emot min plan när det krävs men också för att jag insett att om jag ska kunna förändra mitt beteende måste jag agera annorlunda. Gör jag annorlunda så blir resultatet annorlunda.

Och sist men inte minst att identifiera mina drivkrafter, idag har jag stenkoll på dem. Min starkaste drivkraft är att ständigt utvecklas. Det gäller jobb-Max, jag-Max, mitt bolag och mina anställda. Min största rädsla är att stagnera och bli en förvaltare. Tack vare den insikten insåg jag att det var dags att säga upp mig från mitt tidigare jobb då jag plötsligt fick en chef som var 100 % kontrollfreak, hon bar den där skölden som jag hade när jag var ung. Då visste jag på en gång att det här inte kommer att funka utan att jag gör avkall på min starkaste drivkraft.

Hur skulle du beskriva Kvinnokompetensen?

Det är personlig coaching som tar tag i individen baserat på var den är någonstans, de ser till individuella behov snarare än att tillämpa en standardiserad metod. Jag är oerhört tacksam för de insikter programmet ledde till och jag hade inte varit där jag är idag utan dem. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag fick frågan ”Varför har du på dig de där kläderna, du är ju inte sådan som person?” Jag klädde mig precis som alla andra, som man skulle. Då blev jag skickad till Camilla Thulin (svensk kläddesigner reds. anmärkning) på stilcoaching och hon läste mig som en öppen bok. Jag kunde inte förstå vad min klädstil hade med saken att göra, men idag tycker jag det är mycket roligare att klä mig och jag väljer något mer personligt något som signalerar min person.

Slutligen, var det bra att Björn skickade hit dig?

Ja! Helt avgörande för den jag är idag skulle jag säga. Jag är glad för den jag är idag om man jämför med den jag var då. I mångt och mycket är jag densamma, som jag ser det handlar det bara om att ändra 10 %. För 90 % är ju du och kommer alltid vara det. Men det är just i sättet man hanterar saker på och hur man utvecklas som man har valmöjligheterna och där kan man behöva utmanas och pushas. Björn hade ju inte behövt skicka mig till Kvinnokompetensen men han brydde sig om mig och han såg min potential. Som chef har man den makten att ställa krav på sina medarbetare men han hade inte behövt bry sig och ibland slås jag av den tanken! Vad hade hänt då? Var hade jag landat då?

Text och bild: Julia Brzezinska 2016-04-27