Föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar saknar trygga rum

Granskad, misstänkliggjord och ifrågasatt trots att man sätter sina barn främst och gör sitt bästa. Så upplevs föräldraskapet för de föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar som deltagit i en ny studie vid Malmö universitet.

Det finns mycket moral kring föräldraskap i samhället och föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar är en stigmatiserad och ifrågasatt grupp. Men i debatten saknas just dessa föräldrars egna röster. Hur upplever, praktiserar och reflekterar de kring sitt föräldraskap? För att ta reda på detta har Ida Runge, socionom, socialpedagog och snart disputerad forskare gjort en intervjustudie med föräldrar som har en lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

Stigmatisering präglar föräldraskapet

I intervjuerna framkommer stigmatiseringen och ifrågasättandet tydligt. Föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar vet tidigt att de betraktas som annorlunda.

– Dessa föräldrar känner sig granskade och betraktade som riskfyllda redan i graviditeten. Känslan av att bli misstänkliggjord innan man ens hunnit vara förälder lever sedan kvar i hur de förhåller sig till föräldraskapet och omvärlden, säger Ida Runge.

Hon berättar att behöva tolka in omvärldens uppfattning och strikta normer kring föräldraskap gör att dessa föräldrar saknar trygga rum och bygger upp en fasad för att hela tiden visa sina styrkor och förmågor.

När barnen blir äldre tränger omvärlden sig på

När barnen är små upplever de föräldrar Ida Runge intervjuat att de klarar av den praktiska omsorgen ganska bra. De kan då anpassa och planera sin vardag på ett sätt som fungerar för dem. Men omsorgen utmanas när barnen blir äldre och börjar i skolan, får kompisar och ett socialt sammanhang. Det kommer till exempel krav från skolan som är en arena som föräldrarna kanske inte har så mycket kunskap om. Och konsumtionssamhället vi lever i sugs in i familjen genom barnen.

–Detta är ofta en fattig grupp så även om föräldrarna förstår barnets behov har de svårt att tillgodose dem och oroar sig för att inte kunna ge sina barn vad andra barn får. De prioriterar sina barns behov och trycker ofta undan sina egna för att minska risken för att bli ifrågasatt, berättar Ida Runge.

Beroende av stöd

För föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar är anhöriga ofta avgörande för att familjelivet ska fungera, vilket skapar ett beroende. Stöd från samhället ger inte samma känsla av beroende eftersom det är ett stöd dessa föräldrar har rätt till. Däremot känner de sig mer granskade eftersom samhället har en tendens till att placera dem under utredning, vilket ofta slutar med att barnet blir omplacerat.

Ett sätt att öka självständighet och frihet är genom ordningar och rutiner, för det ger överblick och kontroll. Föräldrar med intellektuella funktionsnedsättningar har ofta tydliga scheman och strukturer. Även tydliga och uppdelade genusroller i parrelationen bidrar till känslan av ordning för att man slipper förhandla ansvar och uppgifter, med risken att kvinnor underordnas på grund av lägre inkomst och att högre krav ställs på deras föräldraskap.

Tillgodosedda behov skapar goda förutsättningar

Idag måste det uppstå ett behov hos barnen, inte föräldrarna, för att man ska få föräldraskapsstöd. Samtidigt säger funktionsrättkonventionen att alla har rätt till ett lika bra liv och familjeliv.

Ida Runge menar att om föräldern mår bra så gör barnet också det. Att kunna tillgodose även föräldrarnas behov och minska deras stress ökar förutsättningarna för att klara av föräldraskapet. Ett exempel är tid med barnen.

–Många föräldrar pratar om mer tid tillsammans med barnen, men det blir sällan av så mycket som man önskar. I dessa familjer finns mer tid. Föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning påverkas inte så mycket av det yttre eller ambitioner av egen tid och de jobbar oftast inte heltid. Så de lyckas ofta med att skapa en lugn och enkel tillvaro tillsammans med sina barn, säger Ida Runge.