Myterna om utbildningsgången till psykoterapeut

En av de mest seglevade myterna inom mitt eget skrå är hur utbildningsgången till och kraven för att bli Legitimierad psykoterapeut. Det finns det mest fantasifulla uppfattningarna, men få tar sig tiden att verkligen kontrollera vad lagar och förordningar faktiskt säger. Inte blir det mindre komplicerat av att myndigheter som Socialstyrelsen, på sin egen hemsida använder förlegade begrepp och direkta felaktigheter i sin informationstext.

Det finns all anledning att försöka klargöra detta och avliva myter och föreställningar, inte minst då lagen är tämligen klar och tydlig. Nedan försöker jag, med mina pedagogiska begränsningar beskriva detta, och börjar baklänges:

1. Legitimation som Psykoterapeut
Denna utfärdas av Socialstyrelsen med stöd av Patientsäkerhetslagen 1 kap, 4§. Där finns angivet som krav att sökanden ska ha ”Psykoterapeutexamen”. Det finns INGA övriga krav, vare sig i genomförd praktik (jämför kravet på Psykologens PTP) eller innehåll i utbildningen som ex egenterapi.

2. Psykoterapeutexamen
Sådan utfärdas av lärosäte med examensrätt enligt aktuell examensbeskrivning. Examen ska baseras på nationella mål (Högskoleförordningen, bilaga 2) och där tillhörande kursfordringar samt övriga krav i HSF som att den sökande ska inneha, i detta fall:
-Psykologexamen
-Läxarexamen med spec i psyk eller barn- och ungdomspsyk
-Socionomexamen (+ “grundläggande psykoterapiutbildning”)
-Annan motsvarande examen (+ “grundläggande psykoterapiutbildning”)

(Notera här att för “Socionomexamen” och “Annan motsvarande examen” finns tillägget att dessa även ska ha en “grundläggande psykoterapiutbildning”. Detta krav finns INTE för ex “Psykologexamen". Detta innebär att person med Psykologexamen antas ha en sådan i sin examen OAVSETT innehåll i utbildning. Dvs förekomst av egenterapi eller ej är helt oväsentligt i sammanhanget.)

3. Legitimationsgrundande utbildning i psykoterapi
Endast dessa har rätt att utfärda examen. Antagningskraven är tvådelade:
-Grundläggande behörighet: Är de som examenskraven ovan (punkt 2) ställer upp.
-Särskild behörighet: Här har respektive lärosäte rätt att sätta upp krav. Till exempel att man ska ha gått i ett visst antal timmar egenterapi (vilket är ett vanligt särskilt behörighetskrav i dag). DOCK måste kraven följa skrivningen i HSF kap 10 § 31 som lyder:

“De krav på särskild behörighet som ställs skall vara helt
nödvändiga för att studenten skall kunna tillgodogöra sig utbildningen. Kraven får avse: 1. kunskaper från en eller flera högskolekurser, och 2. andra villkor som betingas av utbildningen eller är av betydelse för det yrkesområde som utbildningen förbereder för.”

(Notera här att vare sig kravet på egenterapi sannolikt INTE följer lagtexten. Det är knappast sannolikt att 50 timmars egenterapi är ”helt nödvändiga för att studenten ska kunna tillgodogöra sig utbildningen”. Det är av detta skäl som kravet på arbetslivserfarenhet togs bort som behörighetskrav från Psykologprogrammet för ett tag sedan. Det kunde inte beläggas att det var ”helt nödvändigt”.)

HÄR SLUTAR DEN FORMELLA REGLERINGEN AV UTBILDNINGSGÅNGEN TILL PSYKOTERAPEUT. INGET NEDAN ÄR REGLERAT I LAG ELLER FÖRORDNING

4. Grundläggande psykoterapiutbildning (Socionomexamen/Annan motsvarande utbildning/Vem som helst…)
Denna kan se ut hur som helst och drivs av olika intressen/utbildningsgivare. De kan drivas av Universitet eller privata. De kan vara olika långa och variera i innehåll. Det mest väsentliga är dock följande:

-Ingen examen kopplad till utbildningen
-Antagningskrav helt enligt anordnaren
-Vem som helst kan erbjuda utbildningen
-Inga nationella mål finnes som ska uppfyllas
-Detta innebär att den är helt utan samhällelig kontroll och sanktion

Sammanfattningsvis så är detta hur det ser ut. Oavsett vad Socialstyrelsen skriver i sin informationstext på webben eller olika särintressen försöker påstå är det inte annat än ovanstående som är reglerat i lag eller förordningar.

Frågor på det?!