"När livet vänder" - en seger för tystnaden och respekten

Idag onsdag den 14 maj sändes sista delen i den andra säsongen av serien När livet vänder i SVT 2. Serien som bygger på att genom intervjuer skildra ett antal människors liv genom dramatiska och påfrestande händelser, fram till hur de lever i dag och vad de förväntar sig av livet framåt, är en succé för Sveriges Television.  Serien har enorma tittarsiffror med tanke på konkurrensen, är en av de mest betittade på SVT Play, och till och med repriserna hamnar högt upp i listorna.

Varför?

Ja, till viss del för att Svt genom denna serie varit modiga och vågat satsa på långsam-TV. Satsa på ett format där samtalet, tystnaden, lyssnandet och respekten för människan får ta plats. Ett format som inte till sista sekund behövt göra sekundövergångar, snabba svepningar och andra trick för att fånga tittaren och hålla kvar denna trots att det kanske börjar ett annat program på en annan kanal. Onsdagar mellan 20-21 har det nämligen inte funnits andra kanaler. Det har åtminstone inte behövts några.

Nu är det inte Sveriges Television som är huvudanledningen till succén. Speciellt inte då programmet, så vitt jag förstått det, inte haft en stor redaktion och en omfattande budget. Den riktiga anledningen heter Anja Kontor.

Anja Kontor är naturbegåvningen som gör vilken psykolog som helst, eller valfri annan proffslyssnare grön av avund på det sätt som hon vinner deltagarnas förtroende och respekt. Hon har också en enastående förmåga att känna av då hon inte behöver säga något utan kan stå ut med tystnaden och bara tiga tillsammans med den hon intervjuar. Att prata är enkelt, men att tiga tillsammans är bland det svåraste man kan göra. Det behärskar hon.

Det här känner ni till ni som tittat. Det behöver ingen tala om för er, det visar hon så bra själv.

Vad ni däremot sannolikt inte vet, är att hon dessutom själv hittar och rekryterar de deltagande, hon skriver manus till såväl foto som till redigering och dessutom finns tillgänglig för att ta emot reaktionerna efter sändningarna till långt in på nätterna.  Insyn i produktionen ger en bild av en eldsjäl som lägger ner så mycket mer kraft än vad andra den gängse programledaren gör i vilket annat format som helst. 

Men det betalar sig. Att följa sociala medier efter en sändning av När livet vänder är en annorlunda upplevelse. Där normalt självhävdelserna och kvickheterna avlöser rasandet och cynismen, där finns knappt nåt.

Under hashtaggen #närlivetvänder är det inte bokstäverna som tar plats.

Det är andhämtningarna.

Det är tystnaden hos alla som inte vet vad de ska skriva, eller vågar, eller kan. Det är tystnaden av respekten för två individer. Deltagaren som på ett naket och ärligt sätt visar sin smärta och glädje, och respekten för den person som genom sitt sätt att vara skapar tryggheten som behövs.

Det här är människor på riktigt.

Det är respekt.

Det är så här TV alltid borde vara.

Det är sådan här TV som public service har råd att göra.

Gör det oftare.