Vad händer när svenskar inte fattar en lysande bälteslampa?

Jag flyger en hel del inrikes i Sverige. Det är en förmån, ibland en belastning, men framför allt är det en utmärkt plats att iaktta mänskligt beteende i sin mest koncentrerade och osminkade form. Det är något med att trycka in ett par hundra svenskar i en metalltub, skaka om dem lite lätt under konstruerat kabintryck och sedan servera kaffe som får alla sociala och kognitiva spärrar att luckras upp. Plötsligt står det klart att vi svenskar – vi som annars gärna klappar oss själva på axeln för vår ordning, reda och laglydighet – i själva verket verkar ha extremt svårt att följa även de enklaste instruktioner.

Jag vill hävda att detta inte bara är en känsla. Jag har sett det. Om och om igen. Och jag vågar påstå att om vi inte ens kan hantera en säkerhetskontroll eller ett säkerhetsbälte utan att göra egna kreativa tolkningar av verkligheten, så har vi faktiskt ett problem. Inte bara för att det är irriterande och fördröjande för oss som gärna vill komma fram i tid. Utan också för att det är ett symptom på något större: en växande oförmåga bland vuxna människor att underordna sig enkla direktiv.

1. Hudkrämsförbrukningen från helvetet

Låt oss börja där flygresan börjar – vid säkerhetskontrollen. Här finns skyltar. Många skyltar. De finns på väggar, på golv och på bänkar. Det finns lampor som blinkar, symboler som visar små flaskor med kryss över sig, och personal som vänligt (eller efter fem timmar på Arlanda något mindre vänligt) påminner om att man inte får ta med sig vätskor över 100 ml. Ändå, gång på gång, ser jag personer gräva fram en necessär som skulle räcka för att sminka ett helt kändisbröllop. Stora flaskor med schampo, duschgel, krämer och parfym. När personalen konfiskerar detta ser de förnärmade ut, som om de just blivit utsatta för ett personligt övergrepp.

”Va? Får jag inte ta med det här? Det har ju stått i mitt badrum i flera år!”
Ja, och där kan det faktiskt få stå kvar.

Men det är inte bara vätskorna. Datorer och surfplattor ska upp ur väskan. Det står på skyltar som är större än gemene man. Trots detta händer det hela tiden att folk glider fram, lägger sin proppfulla kabinväska direkt på bandet, och ser sedan förvånat på när väskan kör bakåt för extra kontroll och de själva får göra om allt från början. Det är ungefär som om någon ställt upp en hinderbana med tydliga skyltar: ”Hoppa här!”, och folk i stället väljer att krypa under eller springa åt motsatt håll, för att det känns mer spännande.

2. Hörlurar in – instruktioner ut

Väl inne på planet är det dags för säkerhetsgenomgången. Kabinpersonalen som håller i den här lilla föreställningen är både luttrade och imponerande tålmodiga. Trots att detta måste vara det tråkigaste de gör på hela dagen, utför de det ändå med en viss pondus. ”Ta ut hörlurarna och lyssna noggrant på säkerhetsgenomgången.” Det är tydligt, konkret och begripligt.

Ändå sitter där alltid folk som tycker att deras Spotifylista är viktigare än att veta var nödutgångarna finns. Eller mellanchefer i SAS Plus som i högljudda samtal analyserar sin senaste budgetpresentation, med en röstvolym som får övriga kabinen att undra om det är meningen att vi alla ska vara med och tycka.

Det är en märklig kombination av självupptagenhet och nonchalans. Och kanske ett tecken på att vi börjat vänja oss vid att instruktioner bara är något som ska parkeras längst bak i hjärnan, bredvid gamla lösenord och namnet på barndomens skolfröken. Viktigast är ju ändå jag själv, mitt samtal, min musik. Nödläget får vi väl ta om det kommer.

3. Den förbannade bälteslampan

Till sist har vi det vackraste exemplet av dem alla: Säkerhetsbältet. Här sitter vi i planet, på väg ner mot landningsbanan. En liten lampa lyser, ett bälte avbildat i gult. Är den tänd? Då sitter man ner med bältet på. Släckt? Då kan du resa dig. Så oerhört enkelt.

Trots detta verkar lampan ha förvandlats till någon sorts provocerande symbol. En utmaning. För plötsligt, redan innan planet ens har nuddar marken med noshjulet, hörs det klick. Och klick. Och fler klick. Folk som reser sig, plockar ner sina fyra (!) handbagage som de förstås släpat med i total strid med bagagereglerna alla. Och där står de sedan som packade sillar i gången, redo att kasta sig ut på en flygplats som ändå kommer stå där i all sin ointressanta prakt i flera timmar till.

Jag har till och med sett människor börja ta ner sina saker under pågående inflygniong. Det är inte bara dumdristigt. Det är respektlöst mot både personal och övriga passagerare. Och det är framför allt ett kusligt tecken på hur gärna vissa struntar i de mest grundläggande säkerhetsregler.

Men varför i hela friden?

Så vad beror det här på? Varför har vuxna människor så svårt att ta till sig, och följa, instruktioner som dessutom är tydligt skyltade och upprepade med mikrofon? Här är tre cyniska, men likväl rimliga hypoteser:

1. Vi tror att regler är för de andra.
Den moderna individualismen har gjort oss allergiska mot pekpinnar. Visst, det finns regler – men de gäller för alla andra. Själv är jag ju både rimlig och ansvarsfull. Och dessutom har jag bråttom.

2. Vi är distraherade zombies.
Våra hjärnor är konstant halvkopplade till notiser, sociala medier och Spotify. En människa som står med AirPods i öronen och scrollar Instagram är faktiskt bara till 40 % närvarande i verkligheten. Det är klart att instruktioner inte riktigt tränger igenom bruset.

3. Vi är bortskämda med trygghet.
Vi lever i ett samhälle där risken att något allvarligt ska hända är minimal. Därför tar vi inte säkerhet på allvar. Att en liten lampa tänds? Äsch, det har ju aldrig hänt något. Varför skulle det börja nu?

Och hur ska det då gå i ett krig?

Allvarligt talat: hur tror vi att det här funkar om Sverige någonsin hamnar i ett riktigt skarpt läge? Om vi plötsligt står där med ett hot som inte kan avvärjas av kabinpersonalens vänliga men bestämda tillsägelser? Här är tre potentiella scenarier som får mig att kallsvettas lite:

1. Vid en evakuering:
Människor kommer stå kvar och rota fram sina hudkrämer ur necessären, trots uppmaningar att lämna allt och bara springa. För vem vill gå ifrån sin Yves Saint Lauren i en plastpåse för 2400 spänn?

2. När larmet går:
När Hesa Fredrik vrålar om att ta sig till skyddsrum kommer detta inte att noteras eftersom folk har hörlurarna i i öronen och istället fortsätter lyssna på podcasts om hur man blir sitt bästa jag och förverkligar sig själv.

3. Vid klartecken att avvakta:
Trots upprepade uppmaningar att stanna i skydd, kommer folk ”passa på” att springa ut för att hämta sina fyra väskor med saker som de ”bara inte kan leva utan”. För varför skulle just deras prylar inte vara lika viktiga som säkerheten?

Summa summarum

Ja, jag är cynisk. Och kanske lite elak. Men det är svårt att inte bli det när man gång på gång ser vuxna människor hantera tydliga instruktioner som små barn i trotsåldern. Någonstans trodde jag att vi skulle vara bättre än så här. Kanske var det naivt.

Så nästa gång du står i kön till säkerhetskontrollen, sitter på planet under säkerhetsgenomgången eller känner det klia i bältet innan planet stannat helt – tänk på att det inte bara handlar om dig. Det handlar om respekt. För personalen, för dina medpassagerare och för hela det tunna sociala kontrakt som faktiskt gör att vår tillvaro funkar.

Åtminstone tills vidare.