På alla arbetsplatser finns det en person som har svaren på allt, alltid skall ha sista ordet och som gärna passar på att glänsa med sina faktakunskaper. Ja, inte bara på jobbet, även i din närmaste bekantskapskrets hittar du honom: Besserwissern, eller som jag hellre kallar honom: Den Fullkomlige.
Jag har letat efter en lämplig 3-dagars kurs i knägipsning, så att jag kan kalla mig Diplomerad knägipsare och börja ta emot patienter som behöver få knät gipsat. Nej jag har ingen läkarutbildning, men behövs det? Jag menar, att gipsa knän är väl en teknik som är ganska lätt att lära sig. Nej, så här får man inte göra. Man får inte gipsa knän på folk om man inte har en adekvat utbildning.
Vi har alla en kollega som alltid kommer sent, aldrig lämnar in det han lovat i tid och som alltid har en massa bortförklaringar. Det kan vara Tidsoptimisten
Inom arbetslivet används ofta begreppet personlighet i olika sammanhang. Vid rekrytering, teambuilding, teamsammansättning, för beskrivning hur någon beter sig, för att ta reda på vem som blir bästa ledaren och så vidare. Varför?
I mitt förra blogginlägg berörde jag de rädde ledaren utifrån ledarens rädsla att fatta beslut. Jag skall i detta inlägg fortsätta utveckla mina tankar om den rädde ledaren, om än utifrån ett halt annat perspektiv.
Är det inte dags att vi slopar monopolet för det motiverande och entusiasmerande ledarskapet och erkänner att ledarskap handlar om annat ibland? Att konflikter och kriser tillhör vardagen och att hanteringen av dessa situationer ibland kräver ett annat ledarskap?
