Debatt: Arbetsmarknadens mest utsatta behöver bättre stöd

Malin Ekman Aldén, generaldirektör Myndigheten för delaktighet , debattartikel, Dagens Samhälle, den 22 december.

I regeringens budget och i flertalet skuggbudgetar för 2021 föreslås omfattande satsningar för att minska samhällseffekterna av coronapandemin. Men träffar verkligen insatserna de som behöver dem mest, frågar generaldirektören för Myndigheten för delaktighet Malin Ekman Aldén

Personer med funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan befann sig redan innan pandemin i ett utsatt läge. De hade betydligt svårare än andra att få ett arbete och utgjorde en betydande del av gruppen långtidsarbetslösa. Nu riskerar gruppen att drabbas hårt av pandemins effekter på arbetsmarknaden.

Antalet långtidsarbetslösa ökar snabbt och konkurrensen om enklare arbeten hårdnar. De som redan står långt ifrån arbetsmarknaden riskerar att komma ännu längre bak i kön av arbetssökande. Erfarenheter från tidigare kriser visar också att det här är personer som har svårare att hänga med när sysselsättningskurvan vänder uppåt igen.

Den snabba ökningen av antalet arbetslösa under pandemin har också inneburit att Arbetsförmedlingen behövt disponera om sina resurser. Detta i kombination med åtgärder för att minskad smittspridning har påverkat möjligheten för arbetssökande att få ett individualiserat stöd. Många gånger krävs flera kontakter och det tar lång tid att få beslut om stödåtgärder. Detta är särskilt allvarlig för den som har en funktionsnedsättning.

Samtidigt visade Inspektionen för socialförsäkringen nyligen i en granskning att det blivit allt svårare för unga personer med funktionsnedsättning att få aktivitetsersättning. Konsekvenserna av detta är att många unga människor står utan försörjning, men också utan reella möjligheter att få ett jobb. Många tillhör en grupp som Arbetsförmedlingen i dag inte har tillräckliga verktyg och resurser att stödja. Samtidigt anses de ha en arbetsförmåga, som gör att de inte har rätt till stöd ur socialförsäkringssystemet.

Konsekvenserna av ökade avslag på aktivitetsersättning är ytterligare ett symptom på en arbetsmarknadspolitik som inte ger människor med funktionsnedsättning ett träffsäkert stöd. Detta leder till att unga människor som kan och vill bidra inte får möjlighet att prova och utveckla sin arbetsförmåga.

Resultatet är att kostnader bollas mellan aktörer och slutligen riskerar att hamna på det kommunala försörjningsstödet. Det högsta priset betalar förstås den enskilde personen som hamnar allt längre ifrån en rimlig chans på arbetsmarknaden.

Trots detta saknas ett systematiskt funktionshinderperspektivet i föreslagna satsningar som ska minska konsekvenserna av pandemin. Perspektivet saknas också fortsatt i reformeringen av arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen.

Personer med funktionsnedsättning behöver synliggöras och prioriteras i arbetsmarknadspolitiken. Detta är också nödvändigt för att minska inlåsningseffekter i de sociala stödsystemen. Fler behöver helt enkelt få chansen att bidra genom att kunna gå till ett jobb med eller utan stöd.

Sverige behöver sin arbetskraft för att klara den framtida kompetensförsörjningen. För ett långsiktigt hållbart samhälle har vi inte råd att lämna stora grupper människor utanför.

Malin Ekman Aldén, generaldirektör Myndigheten för delaktighet