Debatt: Det behövs statistik om elever med funktionsnedsättning

Malin Ekman Aldén, generaldirektör Myndigheten för delaktighet och Fredrik Malmberg, generaldirektör Specialpedagogiska skolmyndigheten, debattartikel, Dagens Samhälle, den 5 november.

Vi vet inte hur det går i skolan för elever med dyslexi, synnedsättning, ADHD och andra funktionsnedsättningar. Det gör att stödinsatser inte går att följa upp och att resurser inte fördelas utifrån behov, skriver generaldirektörerna Malin Ekman Aldén på Myndigheten för delaktighet och Fredrik Malmberg på Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Vi vet inte hur många barn, elever och vuxenstuderande som har en funktionsnedsättning, vilket stöd de får eller hur deras skolresultat ser ut. Vi vet inte om deras rättigheter blir tillgodosedda. Vi kan inte följa upp hur utbildningspolitiska beslut påverkar de här grupperna och om stödinsatser har effekt.

Avsaknaden av statistik försvårar arbetet i skolor, hos skolhuvudmän, myndigheter och beslutsfattare. Vi på Myndigheten för delaktighet och Specialpedagogiska skolmyndigheten anser att det är hög tid att statistik samlas in på ett systematiskt sätt för de här grupperna.

Statistik samlas i dag in vad gäller elevers skolresultat kopplat till utländsk bakgrund, föräldrars utbildningsbakgrund och kön. Den statistiken gör att vi kan uttala oss om sambandet mellan de faktorerna och elevers kunskapsresultat. Vi kan även följa hur likvärdigheten för dessa olika grupper utvecklas över tid. Utifrån den kunskapen kan resurser och stöd sättas in för att öka likvärdigheten och förstärka skolans kompensatoriska uppdrag.

Varför görs inte samma för elever med funktionsnedsättning? Att ha en funktionsnedsättning innebär inte per automatik att du behöver stöd i skolan, men i många fall är det så.

Motståndet och invändningarna mot att samla in statistik kring skolresultat för elever med funktionsnedsättning bottnar i en välvilja och en önskan att inte stigmatisera. Vi menar att det blir en missriktad välvilja. När det gäller argumentet om stigmatisering är det svårt att se något mer stigmatiserande än att man inte synliggörs, i synnerhet om man tillhör en grupp vars rättigheter inte tillgodoses. Det är också vad organisationen Funktionsrätt Sverige, som samlar många av intresseorganisationerna för personer med funktionsnedsättning, ger uttryck för i sin rapport ”Respekt för rättigheter”.

Vi står inför stora vägval i svensk utbildningspolitik, men avsaknaden av statistik leder till brister i de politiska beslutsunderlagen. Till exempel saknar Jämlikhetskommissionens betänkande ”En gemensam angelägenhet”, och utredningen ”En mer likvärdig skola” som nyligen presenterades analyser av funktionsnedsättningars betydelse inom utbildningsområdet.

Pandemins konsekvenser i skolan kartläggs nu i olika undersökningar. Men det framgår inte hur pandemin har drabbat elever med funktionsnedsättning. Vi hör från de skolverksamheter som vi arbetar med att elever med funktionsnedsättning, som många gånger hade brantast uppförsbacke redan innan pandemin, i många fall har fått ett ännu sämre utgångsläge. Vi är djupt oroade över att det inte kommer att uppmärksammas tillräckligt av beslutsfattare och skolhuvudmän, eftersom det inte syns i någon statistik.

Skolstatistik är något som debatteras mycket utifrån sekretessfrågan i förhållande till fristående skolor och ett arbete pågår för att hitta lösningar för den generella statistiken. Ta tillfället i akt att även utveckla uppföljningen av barn, elever och vuxenstuderande med funktionsnedsättning! Ge lämpliga myndigheter i uppdrag att undersöka hur barn, elever och vuxenstuderande med funktionsnedsättning kan synliggöras i statistiken. 

Malin Ekman Aldén, generaldirektör Myndigheten för delaktighet

Fredrik Malmberg, generaldirektör Specialpedagogiska skolmyndigheten