Nyhet -
Hur förhåller det sig egentligen, den osynliga arbetaren?
Vi har skrivit i tidigare inlägg om städare som lämnas utanför, inte inkluderas, typ de ska helst göra sitt jobb utan att synas och märkas.
Jag var tvungen att ta ett litet snack med några städare i min närhet, hur förhåller det sig egentligen?
Städare 1 säger: Jag blir nästan alltid bra bemött. Jag pratar med kunderna, hejar på dem och nästan alla hejar tillbaka. Jag känner att behandlar jag mina kunder fint och proffsigt, så får jag ett proffsigt bemötande tillbaka.
Många tror att städyrket är ett ”dåligt yrke”, ett yrke man får om man inte hittar något annat jobb. Så förhåller det ju sig inte alls. De flesta av mina kollegor, har valt yrket för att man vill jobba med städning.
Städare 2 säger: Det är väldigt olika hur man blir bemött. Vissa är jättetrevliga, och för andra så känns man bara i vägen. En del hälsar aldrig, trots att vi ses varje dag. En del kan stänga dörren mitt framför ögonen på en, när de ser att jag kommer. Jag ser på blickar och kroppsspråket, det är nästan aldrig någon som säger något otrevligt det är just bara känslan jag får….
Städare 3 säger: Alla säger hej där jag arbetar och är trevliga. Jag kan märka att om jag är ny på ett städområde, att de håller lite mer distans och är lite avvaktande. Men jobbar man bra, ger bra service och varit där ett tag så blir man som en i gänget.
Städare 4 säger: Jag kanske inte blir direkt dåligt bemött, men jag kan känna mig osynlig, förbisedd. En del hälsar inte trots att vi möts varje dag. Jag känner mig ibland som att jag är i vägen. Ett exempel är när jag kör skurmaskinen, och möter en kund gående i korridoren, så går de helt enkelt rakt emot skurmaskinen, som att jag måste byta sida. Jag brukar stanna skurmaskinen, då brukar de gå över. Jag känner att jag ibland är helt osynlig. Jag brukar skoja, och säga att ”jag är en självklar del av inventarierna”, att de inte tar notis om mig. Man vänjer sig tyvärr vid att det är på det här sättet, till slut reagerar man inte. Det är då extra viktigt att ge sig själv ”en klapp på axeln”, och inte ta det för personligt.
Jag försöker ta tillvara de som verkligen hälsar, och ibland säger några ord, tyvärr är det inte så ofta man får höra att man gör ett bra jobb.
Summa summarum: Ja det är en blandning av både sött och salt, men det finns en del att arbeta med vad gäller yrkets utveckling kan jag tycka. Varför är det på det här sättet egentligen, då vi alla håller med om att det är ett riktigt viktigt jobb?
Vad är det bästa med städyrket undrar jag?
Vi har ett jobb som gör verkligen gör skillnad, vi är tacksamma för goa kollegor, och det teamwork som finns. Tillsammans är vi starka.
Alla små glimtar av uppskattning som ändå kommer, lever man på desto mer som när de faktiskt får ett hej, god morgon, ibland, någon gång ställs också frågan ”oj ursäkta är jag i vägen”, eller ”kan man använda toaletten nu”?
Man träffar också många intressanta människor, och ingen dag är den andra lik. Man förbränner även hyfsat många kalorier på att städa ...och det kan ju vara bra så här i juletider.
