Tretusenårigt DNA kan berätta hur Stilla havets öar befolkades

För mer än tretusen år sedan kom de till öarna i östra Oceanien, öster om Salomonöarna och Papua Nya Guinea, mitt i södra Stilla havet. De färdades i kanoter lastade med griskultingar, krukor med mat och färskvatten, och kanske frön eller plantor. De var de första människorna som tog sig så långa sträckor som 350 kilometer över öppet hav, utan att kunna se land någonstans. För första gången kan nu DNA-analyser berätta om deras ursprung.

—Det har levt människor i övärlden utanför Papua Nya Guinea i 40 000 år. Alla har de behövt ta sig fram på havet vid vissa tillfällen. Men det är extra svårt att korsa vatten där man inte ser land. Förmodligen var det här en grupp människor med en tradition av att färdas över vatten, som var extremt anpassade till en sådan livsstil, säger Pontus Skoglund, forskare i evolutionär genetik vid Harvard Medical School och Stockholms universitet.

De sjöfarande pionjärer som tog sig ända ut till östra Oceanien tillhörde Lapitakulturen. Den kännetecknas av sin keramik, och man vet också att de höll grisar och höns som husdjur. De kunde bygga båtar som var de första att klara resor över öppet hav. Förmodligen hade folkgruppen färdats under flera generationer, på mindre än 1500 år, från Taiwan via Filippinerna till skärgården utanför Papua Nya Guinea, och vidare ut till öarna i öster. Det är en sträcka på över 600 mil.

En internationell forskargrupp har nu analyserat DNA från fyra individer som levde på öarna Tonga och Vanuatu för mellan 2500 och 3100 år sedan. Det som förvånade forskarna var att de fyra inte bar på anlag från befolkningen på Papua Nya Guinea, alltså den stora ö deras förfäder måste ha passerat på sin väg österut. Det tyder på att de sjöfarare som tog sig hela vägen till öarna i östra Oceanien inte blandade sig och fick barn tillsammans med andra människor på sin väg.

De här nya rönen går på tvärs med vad man tidigare trott om folkvandringarna i regionen. Nästan alla nutida innevånare i östra Oceanien har en del av sitt genetiska ursprung gemensamt med befolkningen på Papua Nya Guinea. Tidigare har man trott att detta betytt att de östasiatiska sjöfararna stannat på Papua Nya Guinea, blandat sig och fått barn med folket där, och att dessa ättlingar sedan rest vidare österut. Om detta inte stämmer, som den nya studien nu pekar på, innebär att det måste kommit en senare och ganska stor folkvandring, där människor från Papua Nya Guinea spridit sig och sitt genetiska arv över hela södra Stilla havets övärld i ett senare historiskt skede.

En stor del av den nutida öbefolkningens genetiska arv från de östasiatiska sjöfararna har ärvts via mödernet. Det kan finnas två förklaringar till detta.

—Det kan vara så som antropologerna tror att Lapitakulturen var matrilokal, vilket betyder att man lever i små grupper, och när man bildar par stannar kvinnor i gruppen och män flyttar, säger Pontus Skoglund.

En en annan förklaring kan vara att den senare migrationen från Papua mest bestod av män. Oavsett kan den nya kunskapen om de forntida båtpionjärerna vara den felande länken som kan förklara att de flesta människor i området har sin genetiska härkomst från två källor, en från området kring Papua Nya Guinea och en från östasien.

—De här nya fynden kan bli bränsle för arkeologer att hitta nya tolkningar av de här människornas historia, säger Pontus Skoglund.

Artikeln ”Genomic insights into the peopling of the southwest pacific” publiceras online i Nature, den 3 oktober kl 17 svensk tid.

http://dx.doi.org/10.1038/nature19844

För mer information, kontakta:

Pontus Skoglund, Harvard Medical School och Stockholms universitet

pontus.skoglund@gmail.com
+1 617-901 25 05

Presstjänsten Stockholms universitetpress@su.se
08 -16 40 90