Att producera fossilt lika illa som att använda

Det är dags för globalt klimatmöte igen. Det 25:e i ordningen, COP25. En månad innan klimatmötet i Madrid meddelade USA formellt att man lämnar Parisavtalet. Beslutet kommer att träde i kraft dagen efter nästa års presidentval.

Beslutet kommer att träde i kraft dagen efter nästa års presidentval. Valet av Jair Bolsonaro som president i Brasilien och Scott Morrisons seger i valet i Australien är andra motgångar för det globala klimatarbetet. Det hjälper inte mycket att EU-parlamentet deklarerar klimatnödläge om länder som Australien tar upp nya kolgruvor och USA ökar utvinningen av olja och gas genom frackning.

Parisavtalet från 2015 bygger på att alla drar åt samma håll, var och en utifrån sina egna förutsättningar. Om några saboterar ger de också alibi för andra att dra benen efter sig. Jag har aldrig förstått varför Greta Thunberg och hennes kompisar nöjde sig med att sitta utanför det svenska riksdagshuset och inte drog till Diplomatstaden för att protestera utanför USA:s och Norges ambassader. Eller Australiens ambassad på Klarabergsviadukten, som inte ligger så långt från riksdagshuset. Länder som bygger ut sin produktion av fossila bränslen.

Inför Madridmötet har det kommit en lång rad nya larmrapporter. Det finns förstås en risk att reaktionerna blir som i sagan om herden som ropar ”vargen kommer”, och inte blir trodd när vargen till sist dyker upp och tar död på alla fåren. När larmen duggar tätt är det många som slår dövörat till och journalisterna tycker inte längre att de är nyheter.

En nyhet i årets globala rapportflod om klimatet är en rapport kallad Produktionsgapet (The Production Gap). Bakom rapporten står bland annat FN:s miljöorgan UNEP och Stockholm Environment Institute (SEI). Medan alla andra rapporter handlar om hur mycket olika länder använder av fossila bränslen är fokus i den här rapporten produktion – utvinning, exploatering – av fossila energikällor. ”Gapet” handlar om att man planerar mycket mer produktion av fossila bränslen än vad som kan förbrännas om man ska klara de 1,5- eller 2-gradersmål som länderna var överens om i Paris 2015.

Vi kan dra en parallell till knark. Opiumvallmo odlas i Afghanistan och kokabuskar i Anderna. Men knarket röks ofta av välbeställda människor i de rika länderna i Europa och Nordamerika. Man kan hålla med Stefan Löfven om att knarkande ungdomar i Danderyd är ett lika stort problem som de ligor, ofta med hemvist i andra förorter, som tillhandahåller knarket. Både produktionen, distributionen och förbrukningen är problem när det gäller narkotika.

Detsamma med fossila bränslen. Man kan inte enbart lägga ansvar på användarna, de som köper bränslet. Också de som gräver eller pumpar upp det ur marken har ett ansvar. Allt som tillförs marknaden kommer att förbrännas och ge koldioxidutsläpp. Varje producent kan naturligtvis hävda att någon annan skulle leverera bränslet om man själv avstod från att producera. Så resonerar norrmännen. Ett av deras huvudargument är de har världens mest klimatvänliga oljeproduktion. Oljeplattformarna är elektrifierade och växthusgasutsläppen från produktionen är lägre än hos andra producenter. Men då räknar man inte med utsläppen från förbränningen av oljan och gasen.

Mindre produktion av kol, olja och gas skulle ge högre priser som skulle stimulera effektivisering och bränslebyte. Mindre användning men fortsatt hög produktion av fossila bränslen leder till sjunkande priser som försvårar effektivisering och bränslebyte. Det är precis vad som händer på kolmarknaden just nu. Kol kostar idag bara omkring 55 dollar/ton. Det är bara 7,3 öre per kilowattimme, ett oslagbart lågt energipris jämfört med nästan alla andra bränslen. För ett år sedan låg kolpriset kring 80 – 90 dollar/ton.

Ett tänkbart skäl till låga kolpriser är att kolanvändningen minskat kraftigt i europeiska och amerikanska kraftverk. EU:s användning av kol för elproduktion sjönk med hela 19 procent från första halvåret 2018 till första halvåret 2019. I USA var nedgången 13,9 procent. Trump har inte lyckats vända den negativa utvecklingen för den amerikanska kolindustrin.

Detta framgår av en aktuell rapport från Carbon Brief. Kanske ser vi just nu ett trendbrott när det gäller kolanvändningen. Av rapporten framgår också att importen av kol till Sydkorea sjönk med 10 procent. Sydkorea är världens fjärde största kolimportör efter Kina, Japan och Indien.

Tillbaka till Produktionsgapet. Rapporten går igenom planerna för produktion av fossila bränslen i alla de större producentländerna. De flesta räknar med stora ökningar och fortsätter utbyggnaden av kapacitet. För kolet gäller det framför allt Australien, Indien och Indonesien, medan Kina räknar med oförändrat hög produktion.

För att inte den sjunkande efterfrågan på kol ska leda till mycket låga priser som stimulerar andra länder att öka elproduktionen från kol måste också produktionen av kol minska. Mängder av kolgruvor blir automatiskt olönsamma och många kolföretag har redan gått i konkurs, inte minst i USA. Men samtidigt görs nya investeringar i kolgruvor, exempelvis i Australien. Tyskland ska avveckla all kolanvändning till 2038. Det är viktigt att man parallellt stänger alla sina återstående kolgruvor.

När det gäller kol verkar alltså en avveckling vara på gång, åtminstone i Europa och Nordamerika. Det gäller både på produktions- och användningssidan.

Sämre är det med oljan och gasen, än så länge. Också länder som har en progressiv politik för att minska klimatpåverkan i den egna ekonomin fortsätter att satsa på produktion av olja och gas. Det gäller särskilt för Norge och Kanada. ”The Production Gap” visar att den norska produktionen visserligen ökar under de närmaste åren, men därefter kulminerar. Kanada ökar däremot produktionen av olja och gas från sin oljesand under lång tid.

/Kjell