Rädda biogasen från attacker från Danmark och övriga EU!

Biogasfabriken i Jordberga i Skåne har slutat köpa in råvara från bönderna i trakten, och en nedläggning hotar. Andra biogasanläggningar runtom i Sverige har svårt att klara ekonomin, och de som funderar på att bygga nya anläggningar, och fått löften om pengar från Klimatklivet, tvekar om att satsa. Den svenska biogasen är i kris, och det beror på en politik som inte hänger ihop. Någon måste ta initiativ för att rädda den svenska biogasen, och det är bråttom.

Jordbergafabriken hotas från två håll. Dels från Danmark, dels från EU. Dessutom av en obegriplig passivitet från svenska politiker och energibyråkrater. Läget beskrivs bra i artiklar av Torbjörn Esping i ATL (kräver inloggning) och i Trelleborgs Allehanda liksom i Kristianstadsbladet. Är det ingen på riksnivå som läser tidningar och ser vad som håller på att hända?

Vid Jordberga, på Söderslätt mellan Trelleborg och Skurup, inte långt från Sveriges sydspets Smygehuk, fanns fram till 2008 ett sockerbruk, som sedan revs. Några stora markägare i området tog därefter initiativ till att bygga en biogasanläggning. De bildade Skånska Biobränslebolaget och fick med sig E.on, Nordic Sugar och Swedish Biogas International på planerna, det senare bolaget som huvudägare. Följden blev Sveriges största biogasanläggning med en kapacitet att producera 110 GWh biogas om året, motsvarande fem procent av hela den svenska biogasproduktionen.

Till skillnad från de flesta tidigare byggda biogasanläggningar var planen i Jordberga att i första hand använda jordbruksgrödor. Odlarna i området behövde avsättning för grödor som bryter av den ensidiga odlingen av spannmål, och de såg chansen att odla mer året runt, för att utnyttja marken mer effektivt och minska avrinningen av näringsämnen. Genom biogasanläggningen fick man, förutom avsättningen av råvara, dubbel miljönytta – minskat näringsläckage och biogas som kan ersätta fossila drivmedel och minska utsläppen av klimatgaser (28 000 ton CO2-ekvivalenter/år). Dessutom fick man biogödsel. Ett riktigt win-win-projekt, som en av initiativtagarna, Otto von Arnold, redovisade vid Svebios konferens i Östersund 2014. Alla var glada och imponerade.

Men så kom EU:s så kallade ILUC-direktiv. Ett huvudsyfte med direktivet var att begränsa användningen av energigrödor från åker. I Sverige infördes en regel om an läggningsbesked i Hållbarhetslagen. Där skulle man visa att biodrivmedlen inte tillverkats i en anläggning som använde åkergrödor och som tagits i bruk efter 31 december 2013. Jordberga kom igång senare, men man lyckades visa att man hade haft leverans av råvara före årsskiftet och klarade därmed lagkravet.

Men enligt EU-kommissionens förslag till nytt Förnybartdirektiv, som presenterades för ett år sedan, ska grödebaserade biodrivmedel steg för steg fasas ut, och EU-Parlamentets miljöutskott vill ha en total utfasning till 2030. I förhandlingarna finns förslag om att undanta ”mellangrödor” och vallgrödor. Men ingen vet var det slutar.

Allt detta handlar om den långsiktiga grunden för anläggningar som Jordberga. Det akuta hotet är ett annat: import av biogas från Danmark och Tyskland.

Medan den svenska biogasproduktionen stimuleras via investeringsstöd och skattebefrielse för biogas som transportbränsle gynnar Danmark sin biogas genom ett mycket generöst produktionsstöd, värt cirka 6 kronor per normalkubikmeter gas (motsvarar ungefär en liter bensin). Den svenska skattebefrielsen är värd omkring 5,60 kronor.

De danska producenterna åtnjuter produktionsstöd, och kan sedan sälja biogasen på den svenska marknaden, där man också får del av skattebefrielsen. De svenska producenterna konkurreras ut. Genom vårt system med ”gröngas” kan en importör som ligger längs den västsvenska gasledningen importera dansk biogas i nätet, och sedan sälja den som biogas till en kund var som helst i Sverige, exempelvis i Stockholm. Att gasen där, rent fysiskt, är importerad naturgas, vet inte kunden alltid om. Denne köper ju biogas. Systemet liknar det som finns när man köper och säljer grön el. Fast i det fallet hänger ändå elnäten samman, vilket inte gasförsörjningen gör.

Den svenska staten har genom åren gett betydande stöd till investeringar i biogasproduktion, och gör det också idag via Klimatklivet. Regeringen skryter gärna med att Klimatklivet till stor del används just för att öka biogasproduktionen. Fram till och med 20 juni i år hade 22 biogasprojekt beviljats sammanlagt 166 miljoner i stöd från Klimatklivet. Tidigare har man gett stöd via Landsbygdsprogrammet, Lip och Klimp.

Alla svenska politiker älskar biogasen. Den är positiv ur alla synvinklar. Man tar hand om avfall och omvandlar det till nyttig energi som ersätter fossila bränslen. Man minskar risken för klimatskadliga metanutsläpp, särskilt när man använder gödsel som substrat. Det borde också vara okontroversiellt att utnyttja åkern effektivare med bättre växtföljder och reducera utlakningen till vattendragen genom att odla energigrödor för biogas, som i Jordberga.

Vi producerar idag 2 TWh biogas, varav hälften används som fordonsbränsle. Vi skulle kunna fördubbla den produktionen inom några år. Men då måste det gå att sälja biogasen utan ojust konkurrens från subventionerad importbiogas.

Härom veckan diskuterade Nordiska Rådet hur de nordiska länderna ska samordna sin energipolitik, utifrån en rapport skriven av förra Nokiachefen Jorma Ollila. Det handlade då nästan enbart om el. Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet borde ta tag i biogasfrågan, och samordna de nordiska stöden, så att biogasproducenterna i de olika länderna kan producera och sälja på jämbördiga villkor.

Det borde också ligga i den danska statens intresse att ändra regelverket. Varför ska Danmark lägga stora subventioner på att producera biogas som används av de svenska bilisterna och minskar Sveriges utsläpp, inte Danmarks?

Och vad säger EU om att man dumpar subventionerad biogas från ett EU-land till ett annat?

Några frågor till svenska aktörer:

• Vilka initiativ har Energimyndigheten tagit i frågan?
• Vilka initiativ har Naturvårdsverket tagit?
• Vilka initiativ har Miljö- och energidepartementet tagit?
• Vilka initiativ har de politiska partierna tagit i Riksdagen?

Sitter alla bara och väntar på varandra? Vilket ansvar tar våra myndigheter för att uppmärksamma problem av den här typen? Sysslar de bara med att göra det som står i regleringsbreven och med att förvalta de lagparagrafer som redan finns på plats?

Miljöpartiets Karin Svensson Smith hävdar i senaste numret av tidningen Bioenergi att frågan om handel med biogas ska utredas i ”en särskild biogasutredning”. Vi vet hur lång tid det tar att utreda och sedan remissbehandla och skriva proposition innan något händer konkret. Medan gräset gror dör kon. I detta fall kanske i form av nedläggning i Jordberga.

/Kjell Andersson