Vi måste skifta syn – de äldre är en stark resurs

Ulf Bengtsson: Vi får ett fattigare samhälle. Aftonbladet 2026-04-30 DEBATT. Efter föreläsningen stod jag kvar på scenen. Seniorer samlades i en kö för att prata vidare om det vi hade talat om och det som hade engagerat de omkring hundra personer som hade lyssnat. En man kom fram till mig. Han var runt 80 år, kanske lite äldre, och med tårar i ögonen sa han:

”Ulf, jag har jobbat hela mitt liv. Jag har kämpat och byggt och gjort det jag har kunnat. Men nu, när jag är över 80, är jag så arg. Jag är arg över att det inte längre betyder något, över att känna att jag inte är någon längre. Jag klarar inte den digitala världen och jag klarar inte att sköta saker och ting själv. Men du måste fortsätta prata på det här viset. Du har gett mig ord på min ilska.”

Hans ord stannade kvar hos mig. De fick mig att börja undra hur andra människor känner sig, de som inte står i kö efter en föreläsning. Hur mår de? Hur lever de? Det ville jag ta reda på.

Åldrandet största utmaningen i mitt liv

Under det senaste året har jag försökt förstå äldre människors situation. Hur de upplever sitt liv och den förändring som kommer med pensioneringen. Jag är själv mitt i den processen. Jag har varit trea i världen i bodybuilding, grundat World Class och hyrt Madison Square Garden. Ändå är åldrandet den största utmaningen i mitt liv. Inte fysiskt, utan existentiellt. Känslan av att bli äldre och samtidigt mindre betydelsefull.

Jag har mött människor som beskriver att de upplever sig själva som värdelösa, ensamma, isolerade och obehövda. Vad händer med en människa som börjar se sig själv på det sättet?

Det är en enorm utmaning att slåss mot en sådan självbild. För en människa som tappar sin självkänsla är en människa som riskerar att gå under, inte dramatiskt, utan långsamt. När självkänslan försvinner tappar man initiativförmågan. När initiativet minskar sjunker aktivitetsnivån. Och när aktiviteten sjunker påverkas hela systemet, kroppen, hjärnan, förmågan att fungera. Alla våra system är skapade för att leva, inte för att långsamt monteras ner.

Samtidigt finns det i Sverige över två miljoner seniorer. Det är en enorm kraft. Ändå präglas samtalet om äldre ofta av omsorgsperspektiv och kostnadsdiskussioner. Vi talar om en åldrande befolkning som en utmaning för välfärden, men mer sällan om hur vi organiserar åldrandet och vilka bilder vi reproducerar. Organisationer gör viktiga insatser och har ofta många medlemmar. Men det man sällan talar om är vilka som faktiskt deltar. När man tittar närmare ser man att det ofta är runt 20–25 procent som är aktiva. Det är människor som redan har ett socialt liv och som relativt smärtfritt har accepterat rollen som senior. Det är inte där ilskan är som starkast och inte där ensamheten är som djupast.

Blir osynliga, frustrerade och arga

Den stora majoriteten finns någon annanstans. Hos dem som inte identifierar sig med ordet pensionär och som inte känner igen sig i bilderna och formerna kring hur vi talar om åldrande. När de uteblir tolkas det som ointresse, men det kan lika gärna vara ett avståndstagande, inte från gemenskap, utan från en identitet de aldrig valt.

Det är där missförståndet ligger. Inte i att människor inte vill vara med, utan i att vi fortsätter erbjuda former som bara fungerar för dem som redan passar in. Så länge vi gör det kommer många fortsätta vara osynliga, frustrerade och arga, inte för att de saknar engagemang, utan för att det saknas sammanhang där man kan vara den man faktiskt är.

Sverige har inte ett seniorproblem. Vi har ett föreställningsproblem. Så länge värde kopplas till tempo, produktion och digital kompetens kommer många gradvis att uppleva att de förlorar sitt existensberättigande. Det avgörande är därför hur vi organiserar ett samhälle där människor kan fortsätta vara betydelsefulla hela livet.

Detta handlar inte om att höja pensionsåldern eller pressa människor att arbeta längre, utan om ett skifte i synen på ålder, från avveckling till erfarenhet. I ett naturligt samhälle är de äldre en av de starkaste resurserna. Det är människor man vänder sig till för råd, omsorg och insikt. När den rollen försvinner förlorar inte bara individen något. Hela samhället gör det.

Ett samhälle som gör sina mest erfarna människor irrelevanta gör sig själv fattigare.

Ulf Bengtsson, Stand Up Stay Strong