Hälsingegårdar – så lades grunden för ett världsarv

År 2012 kungjorde Unesco att Sverige fått ett nytt världsarv, Hälsingegårdarna. Beslutet föregicks av ett över femton år långt nomineringsarbete, där olika ståndpunkter stöttes och blöttes mot varandra. En gruppering hade regionalpolitik och ekonomisk utveckling som främsta drivkraft, medan en annan främst värnade kulturvärden. Och mitt i allt fanns gårdsägarna, med sina mycket skiftande förutsättningar. Om denna resa berättar Martin Paju i en avhandling från SLU.

Under våren 2012 väntade ett stort antal människor runt om i landet på ett besked som skulle bekräfta att ett antal jordbruksfastigheter och kulturmiljöer i Hälsingland skulle klassas som världsunika och föras upp på listan över världsarv. Från Världsarvskommitténs möte i St Petersburg kom till slut ett positivt besked, med följande motivering:

"De stora, imponerande Hälsingegårdarna med de rikt utsmyckade rummen för fest reflekterar en enastående kombination av timmerbyggande och folkkonsttradition, det välstånd och den sociala statusen hos de oberoende bönder som byggde dem och utgör höjdpunkten i en lång tradition i Hälsingland."

Det finns idag omkring 1 000 hälsingegårdar och sju av dessa kom att ingå i världsarvet, med de restriktioner och resurser som följer av detta. Martin Paju från SLU beskriver i sitt doktorsarbete de femton år av processer och förhandlingar som ledde fram till nomineringen av dessa fastigheter.

Utveckling, bevarande och projektkultur
Arbetet med hälsingegårdarna och världsarvsfrågan kan delas in i två parallella processer med olika drivkrafter. Den ena drogs igång av regionförbundet Region Gävleborg och handlade om regional förankring. Syftet var att lägga grunden för marknadsföring och regional ekonomisk utveckling i anslutning till en kommande världsarvsutnämning. Denna förankringsprocess skedde inom ramen för ett EU-projekt som fick rubriken "Hälsingegårdar – världsarv och utveckling".

Den andra var en byråkratisk process som handlade om nomineringsförfarandet, skriven dokumentation och urval av världsarvsgårdar. Detta arbete styrdes av formella regelverk inom svensk förvaltning och handläggningsrutiner och ideal hos Unescos världsarvskommitté.

För att skapa uppmärksamhet kring gårdarnas kulturvärden genomfördes en rad projektaktiviteter, där både enskilda personer, ideella organisationer och myndigheter medverkade.

– De processer som leder till en världsarvsutnämning består av förhandlingar, strider och allianser, inom och mellan olika aktörer, säger Martin Paju. Jag har sett exempel på starkt lokalt engagemang, men också på konflikter som kan uppstå när privatpersoner och organiserade aktörer på lokal och regional nivå möter en förvaltningskultur som för fram och bevakar byråkratiska och formella aspekter på världsarvet.

Vilka gårdar skulle ingå?
I centrum fanns naturligtvis också själva hälsingegårdarna, var och en med sin en egen unika "karriär", som privatbostad, som produktionsenhet eller som en del av besöksindustrin.

– Man kan konstatera att gårdar som sorterar under definitionen "hälsingegårdar" har gjort olika karriärer under den här perioden, säger Martin Paju. I den första nomineringsomgången, som fokuserade på ekonomiska värden, fick vissa miljöer och gårdar högt anseende. I den senare omgången, då mer konstnärliga värden fick företräde, kunde andra gårdar träda in.

I nomineringsprocessen uppstod ibland krockar mellan de myndigheter som ansvarade för urvalet och ägarna till de gårdar det handlade om.

– Mitt fältarbete har dominerats av berättelser om detta, säger Martin Paju. Tjänstemännen uppfattades inte vara tillräckligt ödmjuka i förhållande till enskilda gårdsägares önskemål och ekonomiska förmåga.

Berättelserna pekar också på ett intressant maktspel där olika aktörer har olika typer av kapital i kampen om tolkningsföreträden. Byråkratin som aktiveras vid en världsarvsnominering har en formell maktposition som kan utnyttjas i förhandlingar med olika aktörer. Enskilda gårdsägare har kontroll över sin egen fastighet. Sammantaget skapas då en föreställning, som rättfärdigar att mark- och fastighetsägare ställer särskilda villkor i samverkan med myndigheter.

Att ingå i ett världsarv kan innebära en hel del restriktioner för en gård, och dess övriga verksamheter, men också resurser för att bevara det unika. Utmaningen att bo och leva med ett världsarv kunde därför vara en ganska besvärlig fråga att ta ställning till.

-----------------------------------------------------------

Fil. mag. Martin Paju, institutionen för stad och land, försvarar sin doktorsavhandling Hälsingegården i omvandling. En studie av världsarvsprocessen i Hälsingland vid SLU i Uppsala.

Tid: Torsdagen den 2 juni 2016, kl 13:00
Plats: Sal V, Ulls hus, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Docent Susanne Stenbacka, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet

Mer information
Martin Paju
018-67 26 91, 070-623 81 99, martin.paju@slu.se

Länk till avhandlingen (pdf)
http://pub.epsilon.slu.se/13352/

Om hälsingegårdar och världsarv
http://www.regiongavleborg.se/Halsingegardar/

Pressbild (Får publiceras fritt i anslutning till artiklar om detta pressmeddelande. Fotograf ska anges.)

• På gårdstunet vid hälsingegården Erik-Anders i Asta by. Foto: Martin Paju