HAGMARKER BETAS FÖR HÅRT

Artrikedomen i betesmarkerna skulle öka om betesdjuren släpptes ut senare på säsongen. Om marken vissa år får vila helt från bete, förbättras chanserna ytterligare för många hotade arter att klara sig genom ökad fröspridning. Det framgår i en ny avhandling från forskningsprogrammet HagmarksMISTRA. Resultaten kan bidra till att sänka kostnaderna för bete i framtiden. _______________________ Idag satsas mycket pengar på att få marker betade och i en välbetad hage kan det finnas femtio olika växtarter på en kvadratmeter. Men i sin avhandling visar Jörgen Wissman att det kan bli för mycket av det goda. Vissa marker betas för hårt, och skulle må bättre av ett något lättare betestryck. Avhandlingen visar att det snarare kan råda brist på frön och blommor i gräsmarkerna. Ett lågintensivt betestryck, bete sent på säsongen eller betesfria år föreslås som skötsel för att förena positiva effekter av både hög frösättning och minskat förnadjup. En senare hävd stämmer också överens med hur de flesta riktigt artrika gräsmarker har skötts historiskt. Dessa marker har slagits sent på säsongen för att ge hö till vinterfoder. Avhandlingen visar att blomväxter sätter avsevärt mer frön i marker som betas sent på säsongen istället för tidigt på våren. Den visar också att den ökade frösättningen ger upphov till fler groddplantor. Dock finns risk att nya groddplantor kvävs om vegetationen tillåts bli alltför hög. I en delstudie på fältgentiana (Gentianella campestris) visade Jörgen Wissman att en stor frösättning är viktigare för etableringen av groddplantor än att mängden förna (dött växtmaterial) hålls nere. Genom att hålla marker fria från bete vissa år, fick blommorna fröa av sig. Trots att mängden förna då ökade, förbättrades chansen för plantorna att etablera sig. Först när förnadjupet översteg 15 cm, minskade etableringen. Betade marker är mycket viktiga för att bevara en rik flora. Alla gräsmarker i Sverige behöver skötas för att inte växa igen och bli skog. Betestrycket håller nere konkurrenskraftiga växter som annars skulle dominera marken och kväva andra arter. Om man genom alternativa betesstrategier kan hålla marken öppen men ändå låta växter blomma och fröa av sig i större utsträckning än idag skulle antagligen många hotade arter få bättre förutsättningar i framtiden. Samtidigt klarar färre betesdjur att beta större arealer, vilket kan spara mycket pengar för både naturvården och lantbrukare. ___________________ Mer information: Jörgen Wissman, 018-67 22 25 Pressbilder: http://www.cbm.slu.se/press/060522.htm Försöken utfördes på statsministerns gods Harpsund utanför Flen. Den 23:e maj försvarar Jörgen Wissman sin avhandling med titeln ”Grazing regimes and plant reproduction in semi-natural grasslands” kl 09:30 i sal O, Ultuna, Uppsala. Opponent är professor Ørjan Totland från Norge. ____________________ HagmarksMISTRA är ett MISTRA-finansierat forskningsprogram som syftar till att skapa uthållig skötsel av ängs- och hagmarker. Programmet koordineras vid Centrum för biologisk mångfald. Fördjupning Gräsmarker har under hundratals år värderats högt för dess produktion av foder till betesdjuren. Allt eftersom intensifieringen av jordbruket ökat har brukningsregimen ändrats på nästan hela Sveriges gräsmarksareal. Generellt sett har den huvudsakliga betesmarken (utmarken) slutat betas och övergått till att vara skog, åkerholmar som betades på sensommaren efter att åkrarna skördades har övergivits och ängsmarken har övergått till åker, skog eller betesmark. Ängen har från att ha varit den vanligaste gräsmarkstypen, nästan försvunnit och uppgår nu till endast ca 2 % av de ogödslade gräsmarkerna. Flera studier visar att slåtter är den brukningsmetod som är mest gynnsam för den biologiska mångfalden av kärlväxter, men den är också arbetskrävande. Detta är en av orsakerna till att produktionen av vinterfoder numera nästan uteslutande sker på åkermark (vallodling). Generellt sett är det på ängar eller marker som tidigare använts som slåttermark där man fortfarande hittar höga naturvärden knutna till gräsmark. Man kan fråga sig om man egentligen kan förvänta sig att bevara eller öka den biologiska mångfalden i gräsmarker utan att ta hänsyn till den tidigare hävden som skapat förutsättningar för de arter som man där kan se idag.