Naturbetesmarker sköttes bättre förr

Dagens naturbetesmarker med hög biologisk mångfald, alltså ett rikt och balanserat urval av växt- och djurarter, är spillror av det som återstår av de betade utmarker och hagar som förr täckte stora delar av Sverige. För att kunna sköta de återstående naturbetesmarkerna och förstärka deras biologiska mångfald kan vi dra många lärdomar av hur de sköttes förr. Det är en slutsats som Anna Dahlström, avdelningen för agrarhistoria och institutionen för ekonomi, SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) drar i en ny avhandling. Hennes avhandling fokuserar på perioden 1620–1850. Huvudsakligen har äldre lantmäterikartor i kombination med bouppteckningar och skattelängder använts för att rekonstruera antalet djur och arealen betesmark i ett 70-tal byar i Södermanland, Östergötland och Småland. Med utgångspunkt från rekonstruktionerna diskuterar Anna Dahlström i sin avhandling långsiktiga förändringar i jordbruket, hur betestrycket och tätheten av träd i betesmarken har förändrats, liksom skillnader mellan undersökningsområden. Avhandlingen visar på en del grundläggande skillnader mellan historiens och dagens beteshävd som kan vara av betydelse för naturvården. Förr utgjorde utmarken – det som i dag är skog – den största delen av betesmarkerna, vilket innebär att våra skogar har en lång historia som betesmark och tidigare var betydligt glesare och ljusare. Betestrycket är sannolikt hårdare i dagens betesmarker än tidigare. Förr varierade också betestrycket mellan olika år som en följd både av variationer i antal djur på gårdarna och av att betet tillväxte olika bra olika år. Tidigare fanns en del betesmarker som inte betades under försommaren och där vegetationen stod orörd fram till juli-augusti, liksom i slåtterängar. Både ett varierat, måttligt betestryck och en orörd försommar tillåter att blommor hinner sätta frö och insekter som lever på blommorna hinner avsluta sin reproduktion, något som är betydligt svårare i dagens betesmarker som vanligtvis betas hårt redan från maj månad. Den viktigaste skillnaden är antagligen att dagens beteshävd (dvs hur betesmarken utnyttjas) är enformigare än tidigare. Förr var betestrycket varierat både i tid och i rum. Det fanns marker som hävdades tidigt medan andra enbart hävdades sent på säsongen. Bete och slåtter kombinerades med ett mångsidigt nyttjande av skogen, vilket sammantaget gav en stor bredd av ekologiska nischer. I dag utgörs hävden huvudsakligen av hårt bete hela säsongen vilket ger betydligt färre ekologiska nischer och sämre förutsättningar för biologisk mångfald. En ökad dynamik i hävden av naturliga betesmarker skulle öka förutsättningarna för att bevara och förstärka den biologiska mångfalden i dessa. Onsdagen den 13 december, kl 10.00 försvarar Anna Dahlström, institutionen för ekonomi, SLU, sin avhandling Betesmarker, djurantal och betestryck 1620–1850 – Naturvårdsaspekter på historisk beteshävd i Syd- och Mellansverige. Opponent är docent Lars Östlund, institutionen för skoglig vegetationsekologi, SLU, Umeå. Lokal: Loftets hörsal, Ultuna. Mer information: Anna Dahlström, 018-67 17 64 E-post: anna.dahlström@ekon.slu.se Mikael Jansson, presschef SLU, Box 7077, 750 07 Uppsala tel 018-67 14 56, 0733-707 111