Finsk utbildning analyserad i nationalekonomisk avhandling

De kraftigt minskade skolanslagen i Finland under 90-talet hade ingen effekt på studentbetygen - de beror mer på betygen i grundskolan samt föräldrars utbildning. Det visar Iida Häkkinens avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Hon har även undersökt andra aspekter av finsk utbildning. Det spelar till exempel mycket liten roll om antagningssystemet baseras på ämnesspecifika inträdesprov eller betyg. Samma studenter skulle antas. Sannolikheten för att ta ut examen inom sju år skiljer sig dock mellan grupperna och mellan utbildningar. Iida Häkkinen visar också att studiemedelsreformen som syftade till att förkorta studietiden haft marginell effekt och att nyutexaminerade med arbetslivserfarenhet får högre lön än andra – om arbetet inte inneburit att studietiden förlängts. Avhandlingen består av fyra fristående uppsatser. Den första uppsatsen, skriven tillsammans med Tanja Kirjavainen och Roope Uusitalo, analyserar hur kraftigt minskade skolanslag i Finland på 1990-talet påverkade studenternas prestationer. Vi undersöker gymnasieelever från 1990 till 1998 och deras resultat i den obligatoriska studentexamen. Vi finner att anslagsminskningen inte hade någon signifikant effekt på studentbetygen. I stället förklarar studenternas medelbetyg i grundskolan och föräldrarnas utbildning studentprestationen bäst. Den andra uppsatsen undersöker vilka antagningskriterier som förklarar studieresultaten i högskolan i Finland samt jämför ämnesspecifika inträdesprov och antagningskriterier baserade på gymnasie- och studentbetyg. Resultatet visar att i stort sätt samma studenter skulle ha blivit antagna oavsett vilka antagningskriterier som använts. Ämnesspecifika inträdesprov förklarar antal poäng efter fyra studieår, och sannolikheten att ta ut examen inom sju år, bättre än betyg för civilingenjörstudenter och studenter i samhällsvetenskap och idrottsvetenskap. Betyg förklarar däremot bättre sannolikheten att avsluta utbildningen inom pedagogik. Om urvalet av civilingenjörsstudenter och studenter i samhällsvetenskap istället varit baserat på bara studentbetyg, skulle den genomsnittliga studenten ha färre poäng efter fyra år än om urvalet görs som idag, alltså med både inträdesprov och betyg som urvalsinstrument. Att använda bara inträdesprov skulle inte påverka den genomsnittliga prestationen. Den tredje uppsatsen, skriven tillsammans med Roope Uusitalo, utvärderar förändringar i studietider i Finland på 1990-talet och speciellt den studiemedelreform som genomfördes 1992 vars syfte var att förkorta studietiderna. Vi finner att studiemedelreformen hade endast en modest effekt och att den mestadels påverkade studenter på långa utbildningar. Ökningen av arbetslösheten, som minskade studenternas möjligheter att arbeta under studietiden, förklarar nästan helt den observerade förkortningen av studietider under 1990-talet. Den fjärde uppsatsen undersöker hur arbete under universitetsstudietiden påverkar sysselsättning och löner efter studierna. Studien använder data om finska universitetsstudenter för perioden 1987-1998 och finner att förvärvsarbete under studietiden är korrelerat med högre sysselsättning och högre lön efter studierna. Sambandet behöver dock inte vara kausalt. Om man tar hänsyn till att beslutet att arbeta under studietiden inte är oberoende av möjligheterna att arbeta, finner studien att nyutexaminerade med arbetserfarenhet får mycket högre lön i början av karriären än de som inte har någon arbetserfarenhet, givet att arbetet inte förlänger studietiden. Arbete leder dock oftast till längre studietider och då är löneskillnaderna väldigt små. Utbildningsdepartementet har beslutat att begränsa studietider till sju år i normalfallet. Denna begränsning kan leda till att studenter väljer att arbeta mindre, vilket skulle betyda lägre begynnelselöner för nyutexaminerade. Anneli Waara ©-2004. UPPSALA UNIVERSITET, Box 256, 751 05 Uppsala