Gå direkt till innehåll

Pressmeddelande -

Från 'vi äro' till 'vi är' – därför försvann verbens pluralformer

När pluralböjningen avskaffades i svenskan vid mitten av 1900-talet var det ingen unik förändring, utan slutet på en större process som hade påbörjats redan under urnordisk tid. I hela den nordiska språkfamiljen har utvecklingen följt samma mönster mot färre verbformer, vilket ger nya insikter om hur språk förändras. Det visar en ny avhandling från Uppsala universitet.

På engelska skiljer man på verbformerna i 'I am', 'you are' och 'he is', medan vi på svenska använder samma form i 'jag är', 'du är' och 'han är'. Så har det dock inte alltid varit, utan på fornsvenska hette det 'iak äm', 'thu äst' och 'hann är'. I sin avhandling har språkforskaren Adam Horn af Åminne studerat den här förändringen i de nordiska språken, för att ta reda på hur den bakomliggande processen fungerar.

– Jag har velat undersöka vad som blir kvar när verbböjningen förenklas och varför vissa former har ”vunnit”. Avskaffandet av pluralböjning i svenskan är ett utmärkt exempel: Hur kommer det sig att singularformen 'är' vann över pluralformen 'äro'? Det visar sig att det inte är någon slump att vi i dag använder 'vi är' och inte 'jag äro', säjer Adam Horn af Åminne.

I avhandlingen 'Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv' undersöker han hur verbformer som anger specifika personer avvecklas och försvinner ur språk, med särskilt fokus på de nordiska språken och på traditionella nordiska dialekter från tidigt 1900-tal.

– I alla nordiska språk och dialekter har det funnits en tendens till förenkling under det gångna årtusendet, säjer Adam Horn af Åminne. Sedan varierar utvecklingen stort från fall till fall. På isländska är den äldre personböjningen fortfarande väldigt välbevarad, medan vi på svenska inte längre har kvar några särskilda person- eller pluralformer över huvud taget.

Också många traditionella dialekter i Sverige hade bevarat sådan böjning ännu vid början av 1900-talet, t.ex. i Dalarna och i Sydvästsverige, där komplexiteten kan liknas vid modern färöiska. I södra Västergötland och mellersta Halland sa man till exempel 'jag pratar' men 'vi pratum', vilket kan verka väldigt gammaldags för en svensktalande i dag.

Genom att kartlägga verbformernas utveckling i de nordiska språken och dialekterna kan Adam Horn af Åminne se de olika mönster som utvecklingen har följt. Han har också studerat gamla arkivinspelningar för att se hur dialekttalare använde olika verbformer i praktiken. Även om utvecklingen har gått väldigt olika långt går samma mönster igen i hela språkfamiljen.

– I slutändan rör sig all förenkling mot singular och mot tredje person. En singular form som 'är' vinner därför över en plural form som 'äro'. Och både 'är' och 'äro' angav från början tredje person, vilket är anledningen till att de fanns kvar längst. Andra former som 'äm' i första person singular eller 'ären' i andra person plural försvann långt tidigare.

Enligt Adam Horn af Åminne återfinns mönstret även i andra språkfamiljer, vilket talar för att det rör sig om en allmän tendens vid språkförändring och inte om något unikt fenomen i Norden. Anledningen är sannolikt att tredje person singular uppfattas som den mest neutrala verbformen.

– I tredje person singular talar vi i princip om allt runtomkring oss: hon kör bil, han sms:ar, katten jamar, kärleken är stor, det snöar. Därför upplever vi omedvetet den verbformen som grundläggande och mindre specifik, och då är vi mer benägna att generalisera den.

Utöver den grammatiska utvecklingen har det i avhandlingen också framkommit en tydlig social dimension av verbböjningens förenkling. Särskilda person- och pluralformer bevaras nämligen längre i områden som ligger längre bort från centrala och tätbefolkade regioner.

– Det är en genomgående tendens att personböjning bevarades bättre i områden som var relativt otillgängliga och där det var färre människor i rörelse. Det är därför som de traditionella dialekterna i de norska fjällen och de småländska skogarna hade personböjning men inte dialekterna runt Oslofjorden eller i Mälardalen.

För mer information kontakta: Adam Horn af Åminne, e-post: adam.horn@nordiska.uu.se

Avhandling: Adam Horn af Åminne, Från person till person: Avvecklingen av nordisk personkongruens ur ett diakront typologiskt perspektiv, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2022

Ämnen

Kategorier

Regioner


Uppsala universitet
Sveriges första universitet. Kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Utbildning och forskning av högsta kvalitet och relevans för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet rankas bland världens främsta lärosäten. www.uu.se

Kontakter

Linda Koffmar

Presskontakt biträdande presschef Forskning, utbildning, övergripande 018-471 1959

Uppsala universitet - kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477.

Uppsala universitet är Sveriges äldsta universitet, grundat 1477. Vi har över 50 000 studenter och 7 500 medarbetare i Uppsala och i Visby. Vi är ett brett forskningsuniversitet med forskning inom samhällsvetenskaper, humaniora, teknikvetenskap, naturvetenskap, medicin och farmakologi. Universitetet är återkommande rankat som ett av världens främsta universitet, med målet att bedriva utbildning och forskning av högsta kvalitet och relevans för att göra långsiktig skillnad i samhället.

Uppsala universitet

Segerstedthuset, Dag Hammarskjölds väg 7
752 36 Uppsala
Sweden

Besök våra andra nyhetsrum