Ny modell för typ 2 diabetes lovar bättre läkemedel

Med en helt ny modell som beskriver och förutsäger koncentrationen av glukos och insulin hos patienter med typ 2 diabetes finns bättre förutsättningar för klinisk utveckling av läkemedel. Petra Jauslin-Stetina, som disputerar den 23 maj vid Uppsala universitet, presenterar i sin avhandling en sådan modell.

Typ 2 diabetes är en kronisk sjukdom som kännetecknas av förhöjda blodsockervärden till följd av insulinbrist och/eller minskad effekt av insulinet på lever, muskel och annan vävnad. Eftersom de flesta av nuvarande terapier förlorar sin effekt med tiden finns det ett stort behov av att utveckla nya läkemedel mot denna sjukdom, som blir allt vanligare på grund av livsstilsförändringar och av att befolkningen blir äldre.

Under många år har matematiska modeller utvecklats för att beskriva växelverkan mellan glukos och insulin i kroppen. Dessa modeller ger värdefull kunskap om hur glukos-insulin-regleringen fungerar under olika förhållanden. De flesta av dessa modeller beskriver endast ett av ämnena, dvs. antingen glukos eller insulin (eller någon annan substans som är av betydelse för glukos-insulin-systemet). På grund av kontrollmekanismerna mellan glukos och insulin vore dock en simultan beskrivning av hela systemet att föredra.

Petra Jauslin-Stetina presenterar i sin avhandling en glukos-insulin-modell som kan användas för att beskriva och förutsäga glukos- och insulinprofiler baserat på data från flera olika typer av kliniska experiment, exempelvis glukostoeranstester där en glukosdos ges antingen intravenöst eller oralt, eller studier där flera på varandra följande måltider konsumeras under 24 timmar. Modellen består av flera delar och beskriver koncentrations- och tidsprofilerna på glukos, radioaktivt märkt glukos och insulin, samt kontrollmekanismer för regleringen av glukosproduktionen, insulinsekretionen och glukosupptaget i levern och andra vävnader.

Med hjälp av modellen var det möjligt att bestämma och förutsäga: 1) skillnaden i insulinsekretion och känslighet mot insulin mellan friska personer och typ 2 diabetiker, 2) effekten av hormoner, som utsöndras i tarmen efter oralt glukosintag, på insulinsekretionen, 3) variationer av insulinsekretionen under dygnet och 4) den korrekta verkningsmekanismen av en ny läkemedelssubstans mot diabetes som påverkar både bukspottkörteln och levern.

- Dessa lovande resultat visar att modellen skulle kunna spela en viktig roll i den kliniska utvecklingen av läkemedel mot diabetes i framtiden, säger Petra Jauslin-Stetina.

För mer information, kontakta Petra Jauslin-Stetina (på engelska), tel: +41-61-688 73 34, e-post: petra.jauslin-stetina@roche.com