Svårt att beräkna behovet av lärare

Det utbildas för många gymnasie- och högstadielärare i Sverige, medan bristen på förskollärare består, visar en rapport från Högskoleverket. Vi ställde tre frågor till Jean-Pierre Zune, utredare på Högskoleverket, angående kopplingen mellan arbetsmarknad och utbildningsplatser. 1. Varför är det så svårt att beräkna behoven av lärare?Pensionsavgångar och årskullar har vi ju siffror på. Saknas det samordning? Om ja - hur ska det lösas? Lärarprognoser har alltid varit knepiga. En del variabler har man naturligtvis koll på - exempelvis hur många yrkesverksamma lärare det finns och hur gamla de är, årskullarnas storlek m m. Den första osäkerheten gäller kvarvaro i yrket (hur många byter till annat jobb, går i pension i förtid eller går ner i deltid). En annan rör yrkesbenägenhet (mer än 20 procent av dem som har lärarexamen jobbar med något annat). På senare år har två ytterligare komplikationer tillkommit: Den nya flexibla lärarutbildningen gör att man inte säkert vet vilka inriktningar de examinerade har förrän de är klara med utbildningen. I prognoserna får man arbeta med antaganden om hur studenterna väljer. Sedan har vi de obehöriga lärarna. 2003 var de 22 procent av alla yrkesversamma lärare, och 10 procent (av totalen) var tillsvidareanställda. De senare behadlas i prognossammanhang som behöriga - de kan ju inte ersättas av behöriga, eftersom de har sin anställningstrygghet. I vissa prognoser räknas även de visstidsanställda oobehöriga in i stocken, något som man kan sätta frågetecken för. Samordningen kunde vara bätte. SCB har olika antagande i sin egen prognos för publikationen Trender och prognoser resp i den prognmos man gör för Skolverket. Det bäddar för förvirring (som man kunde notera i den enorma massmediala uppmärksamheten i går måndag. 2. Måste lärarutbildningen göras om för att göra beräkning möjlig? Om ja - vilken är den viktigaste förändring som måste till? Nej, det tror jag inte. Flexibiliteten är ett stort värde både för studenterna och för kommunernas personalplanering. Men man kanske ska fundera på om man ska bygga in lite mera av styrning av studenternas val. Att bara lita på att upplysta studenter gör kloka val håller nog inte - de gör kloka val i relation till sina egna framtidsplaner, knappast för att optimera det totala utbudet av nya lärare. 3. Brister har ju uppstått tidigare och likaså har många branscher dragits med många utbildade arbetslösa. På vilket sätt kan beräkningar göras bättre? Kan problemen lösas alls? Hur då? Beräkningarna är nog så bra de kan vara. Jag tror att man ska höja medvetenheten om antagandena och göra känslighetsanalyser på dem. En prognos blir aldrig bättre än de data man petar in i den. Dessutom bör frågorna som rör samspelet mellan utbildning och arbetsmarknad ägnas ökad uppmärksamhet generellt. Arbetslivet bör veta mera om olika utbildningars innehåll och akademikers kompetens och användbarhet, och akademin bör veta mera om arbetslivets krav och behov. Att följa upp tidigare studenter kan vara en viktig informationskälla. Dialog, alltså! Och informationen till studenter (och blivande studenter) bör bli bättre. Det finns inga quick fixes. Ökad centralstyrning skulle definitivt inte vara det. Skribent: Annica Hulth